Aftonbladet – 2 februari 1866, sida 2

ur:da ar detta numera Ttallet med A!tlonpladet, som genom kommissionärer i några if de större provinsstäderna bäde upptager prenumeration och afyttrar lösnummer. Gerom prenumerationen på postkontoret, den ärskilda spridningen ilandsorten och spridvingen i hufvudstaden utgör Aftonbladets nela upplaga mellan 7 och 8000 exemplar. Qvinnans ställning. Af alla de väsen, sem utgått ur Skaparens band, finnes ingenting så bögt elier så lågt, så mäktigt eller så svagt, så förtjusande eller så föraktligt, som gvinnan. De gamles Venus Uravia och Venus Vulgivaga föreställa .de tvenne ytterligheterna af qvinnenaturen, ech mellan dem ligger en oändlig skala af väsen, på hvilken all jordens dygd och last kan mätas, som man på barome:ern mäter luften. C.A. Agardh. På den frågan, hvad qvinnan är, ha i olika tider och länder afgifvits de mest olika svar, allt efier de skiftande sidor i hennes natur, vid hvilka man företrädesvis fästat sig. Den snillrike man, af hvilken mottot till denna uppsats blifvit lånadt, har behandlat frågan på ett mängsidigare; djupeinnigare och på samma gång mera fängalande sätt, än kanske de flesia andra, och då nu förslag både om förbättrad uppfostran och utvidgade rättigheter för qvinnan föreligga, väckta vid innevarande riksdag af hrr Bergman, Ridderstad och Svensn, så torde en kort framställning af hans tenkar i ämvet förtjena uppmärksamhet och meddelas här så mycket hellre, som dessa tankar, uttalade för mera än 30 år sedan i en föga spridd landsortstidning, utan tvifvel äro okända för flertalet af läsare, Den gränslösa uttänjeligheten i qvinnonaturen, säger Agardh, utmärker det högsta hos menniskan. Ty det menskliga ligger just i vidden mellan den högsta och lägsta punkten af hennes förmåga, Djuret har förmågan inskränkt inom en trång rymd. Mannens är begränsad mellan Pescherön och Newion, mellan Caligula och Gustaf Adoif; men qvinnans skala är vidsträcktare, den går från gränsen af den ena andeverlden upp till den sndra. Men om denna utsträckning i natur mellan aflägsna ytterligheter bevisar, att qvinnan stär i det moraliska anlaget högre än mannen, liksom menniskan står i allmänhet högre än djuret, så är också uppfustran något ändå mera nundgängligt för qvinnan än för mannen. Mannen utan uppfostran faller under djuret. Huru ännu mycket djupare måste ej qvianan falla, om beones uppfostran förfelas? Mannen med alla sina anlag kan ej utan ledning höja sig till sin bestämmelse. Hvad vet men hvartill qvinsan med sin ännu högre mensklighet gerom uppfostran kunde stiga? Men -hvad. har man gjort för den? Intet, under det man gjort allt för mannens. Huru bedömer man qvinnans bestämmelse? An tror man henne endast vara bestämd till mannens hushållerska, än till hsns ölskarinna; på sin höjd till erkänd moder åt hans barn. Derefter rättar man hennes uppfostren. Förnedrad till ett medel för främmande ändsmål, sätter man henne i en pension, för att undervisss i könsten att som näktergalen locka till sig en make, och gör den korta perioden af hennes fjärilslif till hela hennes lifs bestämmelse. Inträdd derefter, som fru, i sin puppa, finner hon att hon ej mera behöfrer de. lysande vingarne. Dagen efter brölloppet tjena hennes talanger ej det rivgaste att föngsla hennes man, och om hon ej lärt något annat, som verker på hans hjeria, har hon förlorat det för alltid Det är sannt, att det gifves en stor uppfostringsanstalt för qvinnan, som för mannen: lifvet, verlden. Men denna får hon ej välja sig sjelf, som mannen. Öch hvilken offentlig verld skapa andra väl åt henne? I Turkiet seraljen, i Europa soup6eroa. Der är tummelplatsen för hennes pessioner. I den ena tvingas hon att täfla med sina medinneslutna om priset af en kastad näsduk från en barbar, och i den andra om hver som har den vackraste eller rättare den dyrbaraste shawlen. Sjelfva de olika könens moral är en annan. Godheten är en dygd hos qvinnan, iksom den är det i himlen; hos mannen ir kraften endast dygd, men godheten en svaghet. Godhet och kraft utgöra tillsammans det gudomligas väsen. På jorden vandra de skilda, eller binder man dem illsammans med ett menskligt band. Det näste dock gifvas ett sätt till en gemensam, frivillig samverkan af dem bäda, som vi innu ej känna. Det måste gifvas ett för ss ännu obekant sätt, der elementerna af Jet gudomliga kunna träda förenedt fram i alls former af lifvet. Öfverallt, der man går en onaturlig väg, öker sig naturen en ny. Den inom en rämmande verid fängslade qvinnan sökte ig en annan, och fann den i romanen. Pjenstvilliga andar målade för heane ett lif, ler qvinvan var det högata. Vaknande, genkände hon just deri sin bestämmelse ch fördjupade sig i fantasier, som ersatte ienne hvad hon saknade. Men denaa stig ledde endast till nya villarelser. Alla dessa romaner slutade med röllopet. Lifvet sammankrympte sig till de r3 åren mellan 15 och 18, och när ridån öll på bröllopsdagen, var romanlifvet slut. Hvad der låg bakom den, var som det f som ligger bakom döden, obestämdt och kändt. Unogdomskärleken gjordes till lifets hufvudsak, och alla de känslor, de lianden och fröjder, hvilka som goda och nda genier i fonden kämpade om den unga ruden, togo emot henne oberredd, och utan kygd af egen kraft. Deraf dessa tårar på en lyckliga bröllopsdagen, hvilkas orsak igen kan begripa, men som framlockas af eu varnande naturen. Mången qvinna käner att det är hennes sista lyckliga dag. Sentimentalismen varierar ännu alltjemt tt tema i otaliga toner. Forntiden kände en icke. Och äfven derför var den klassk. Der fanns kärlek liksom nu; men en enda kärlek. som var dagens tanke var