Aftonbladet – 1 februari 1866, sida 3

MUSIE. Gårdagens konsertprogram, så särdeles löftesrikt genom de ovanligt förträffliga och talrika biträden som välvilligt samverkade till förmån för en ung, lofvande sångerska, hade till Jakobs kyrka lockat det största auditorium (näst studentkonserternas) som vi på många år scit framladt för en musikalisk tillställning af denna genre; och sedan vi haft tillfälle att åhöra den unga debutantens mer än vanligt fylliga och klangrika stämma samt rena och vackra föredrag, synes oss den uppmmuntran hon vid detta tillfälle fått röra fullt berättigad, likasom vi för henne hoppas en genom fortsatta:studier lycklig framtid på den bana hon valt. Professor G. Mankell som, oberäknadt sitt tröttsamma kall att ackompagnera alla numren, utom ett, äfven gaf ivenne solopjeser för orgel, började konserten med en stor fantasi af Köhler öfver Heendels halleluja, måhända mera pompös än vacker; hvaremot den extranummer, hvarmed han godhetsefullt ersatte hr Wiilmans uteblifna sång af Meyerbeer, var af särdeles angenämt anslående natur. Stenhammars kyrkoaria, förut känd och värderad, utfördes af ofvannämnda unga sångerska, som dermed beredde publiken ett stort nöje, hvarföre något mer af henne säkerligen blifvit gerna mottaget. ?Quando Corpus? ur Rossinis Stabat, ett mästerverk i sitt slag, fordrar dock så mycken renhet och fullkomning i utförandet, rubbas så oändligen lätt om ej alla stämmorna i lika hög grad förmå samverka till ett mästerligt helt — att denna komposition alltid blir särdeles vansklig att lyckligt återgifva. Ur Hendels Salomo sjöng m:ll Hebbe med utmärkt talang en aria af gripande skönhet i denna stora stil som alltid mäktigt imponerar. Bland ensemble numren tycktes oss Hauptmanns Salve Regina — en synnerligen tilltalande gång — med afseende på utförandet förtjena aftonens pris, då deremot Mozarts förträffliga Tuba mirum fö-rådde någon ojemnhet i återgifvandet af de toner hvarpå qvartetten särskildt måste räkoa såsom stöd. Fru Normans violin-solo hade, såsom allt hvad man förnimmer af denna tjusande artist, förmågan att hänföra genom det underbart elektriserande töredraget, och en ny kyrkoaria af hr J. E. Gille, skrifven i Händels stil, enkelt storartad, melodisk, med för utvecklingen af röstens resurser särdeles gynnsamma tonlägen — fann en ypperlig tolk i fru Michaelis herrliga stämma, som, alltid skön, i kyrkan likväl framträder i sin skäraste skrud och gjorde, i förening med det vi redan omnämnt, denna konsert till en af de njutniogsrikaste vi på mycket länge bivistat.