Aftonbladet – 1 februari 1866, sida 2

benta stolar och små klaffbord funnos i öfverflöd. Mattan var af samma dato som gardinerna och temligen sliten. Blomkrukor, höga blomstervaser, ostindiska porslinspjeser och japanska skåp gåfvo rummet det trefliga utseende det onekligen hade. På ena sidan voro fem höga fönster som gingo ned till golfvet och alla hade utsigt öfver den vackraste delen af trädgården eller hvad som ansågs derför — åtskilliga månghörniga blomsterqvarter, betäckta med brokiga blommor och alla sträckande sig mot en solvisare säsom den lilla trädgårdens medelpunkt. Som Mally stod der vid fönstret inträdde squiren helt hastigt och stannade vid dörren, som det tycktes helt förundrad vid åsynen af den hvitklädda främmande damen. Hastigt drog han sig dock till minnes hvem hon var, dock icke så hastigt att ej Molly hunnit rodna uppöfver öronen, och sade: Nå, Gud välsigne er, jag hade alldeles slömt er! Ni är miss Gibson, Gibsons doter, är ni icke? Har kommit för att helsa på oss? Jag försäkrar att jag är mycet glad deröfver, min lilla vän.? Under tiden hade de gått emot hvarandra ör att helsa, och squiren kvamade Mollys hand med en värma, som om han derigenom velat ursäkta sin glömska. Jag måste gå och kläda mig nu?, sade han med en blick på sina dammiga damasker. Frun tycker om det. Det är en at hennes fina Londonvazor och hon har ändtigen lärt mig det ocksä. Mycket bra sätt, ör resten, och alldeles riktigt att man bör öra sig litet bygglig för att vara i frunimmerssällskap. Brukar er far kläda om ig till middagen, mies Gibson ?? Han väntade icke på svar utan skyndade sort för att kläda sig.