Aftonbladet – 1 februari 1866, sida 2

en lysande bana genom lifvet, såsom Osborne.? Molly betraktade teckniogen ånyo och sökte finna något deri som vore karakteristiskt för de båda ynglingarne, så som modren nyss beskrifvit dem, och under frågor och svar om de öfriga taflorna, gick tiden tills det ringde första gången till middagen, som intogs klockan sex. Molly blef temligen förlägen öfver det anbud om hje!p vid hennes klädsel, som gjordes af mrs Hamleys kammarjungfru. Hon afslog det, men tänkte inom sig: ?De tro visst att jag är mycket fin; om så är, så ha de bedragit sig, det är alltsammans. Men jag skulle önska att jag hade min sidenklädning här? Hon såg sig i spegeln med en viss oro och betraktade sig sjelf för första gången riktigt noga. Hon säg en smärt, föga fyllig växt, som lofvade att blifva hög; en hy, icke just som bär och mjölk, men som om ett par år kunde ega denna färg; rikt, lockigt, svart hår uppflätadt i en knut i nacken och sammanhållet af ett rosenrödt band; stora mandeltormiga, milda grå ögon, beskuggade af långa, böjda, svarta ögonhår. ?Jag tror icke att jag är vacker?, tänkte Moily då hon vände sig från spegeln, ?menp jag är ändå ej rätt säker derpå.? Hon hade ej behöft vara i ovisshet om hon, i stället för att betrakta sig cå noga, blott smålett mot sin bild och framkallat de äcka groparne i kinderna eller visat den bländande, perlhvita tandraden. Hon gick tidigt ned i förmaket för att få se sig litet omkring och blifva någorlunda hemmastadd i sin nya omgifning. Förmaket var ett rum, uvgefär fyrtio fot långt. tapetseradt med gult sidendamast sedan någon långt aflägsen tidpunkt; höga, smal