Aftonbladet – 1 februari 1866, sida 1

kasta en blick bakom oss, ha härmed vunnit i episk bredd?, såsom de konstförståndige pläga uttrycka sig, hvad de sakna i ?dramatisk effekt?. Men aktom oss att eftersträfva den förra, som stär oss till buds, till ersättning för den sednare, som undandrager sig värt förfogande. Ridån har gått upp för sista akten af svenska ståndsriksdagens historiska skådespel; naturligt är då, att vår revy mestadels hemtar sitt innehåll från företeelserna på denna scen. Men först en kompliment ät Stockholms stadsfullmektige; tack vare deras raskhet, blef inbjudningen till tecknande af bidrag för ew universitet i hufvudstaden, efter föga mer än en månads förberedelser, synlig redan straxt i början af detia år. Ridderskapet och adeln, som ej ansåg nyssnämnda fråga förtjena någon utredning, visade ändocs samtidigt sitt intresse för folkbildningen genom beslutet om tryckning och utdelning af det värderika och minnesvärda fragment af ståndets protokoller, som förvarar dess debatt om representationsreformen. Det högvördiga ståndet åter har genom besluten i frågorna om prebendepastoratens indragning, om oäkta barns arfsrätt samt om utvidgad näringsrätt förberedt sig till en briljant sortie från den politiska skådebanan. I öfrigt har man ej kunnat annat än lägga märke till den obarmhertiga mordlysmad, hvarmed riksstånden, i allmänna besvärsoch ekonomiutskottets spår, ur vägen rödjer den ena flocken af motioner efser den andra. Sjelf lifdömd, rasar ståndsriksdagen, undersin korta ?galgenfrist?, skonlöst mot de tankefoster sow spirat upp ur dess sköte. Det har nu på ålderdomen blifvit dess rätt att tolka och lyda budet: lätom oss arbeta, medan dag är, ty snart kommer natten, då ingen kan verka. Statsregleringens andra och tredje hufvudtitlar ha hastigt och lustigt passerat samtliga stånden. Under den förras behandling på riddarhuset fick man dock se de konservatives arrigre-garde, som ännu häller stånd efter det stora uppbådets flykt, arrangera en liten: skärmytsling; det var den intressanta frågan om uppförande af ett nywt kronohäkte någorsiädes norrut, som Phoenixcheferna hakade sig fast vid, men utan att lyckas bereda justiuestatsministern det åsyftade nederlaget; vapenlyckan stod honom bi, och de 98 röster, som mot 67 nej biföllo det begärda anslaget, konsia:erade de angripandes vanmakt. A sistlidne riksdag gick ej frågan om regleringen af tredje hufvudtiteln så ljudlöst förbi, som deuna gång. Då väckres, hos ridderskapet och adeln, motion om en rikets ständers anhållan hos K. M:t att få del af sådana ministeriella handlingar, som utan skada kunde offentliggöras; och då tog sig äfven borgareståndet före att diskuiera vär utrikes politik. Hvarföre nu denna orubbliga tystlåtenhet? Månne derföre, att man redan efter första munsbiten fick afsmak för de diplomatiska handlingars? fadda spis, som värt kabinett har att bjuda på, eller derföre att man ej vill blotta, mer än redan skett, vår utrikes-politiks tillräckligt bekanta insolvens? Ty eljest saknades ju ej anledningar att beröra de åt chefen för utrikes-departementet anförtrodda ärenden, de grundsatser enligt hvilka, och det sätt hvarpå denna förvaltningsgren, som kostar landet inemot en half million rdr om året, blifvit handhafd. Ej längesedan visste t. ex. ett tyskt blad att berätra, att svenska kabinettet tagit initiativet till förhandlingar angående den slesvigska frågan. Vi anse verkligen detta rykte långt ifrån osannolikt. Enhvar känner att vår regerings, och särskildt tvenne dess medlemmars intresse för den frågan är höjdt öfver allt tvifvel, liksom det redan är af gammalt datum. Hvem påminner sig ej huru den 11 Maj 1848 riddarhusets sal genljöd af bifallsrop, när d. v. konsultativa statsrådet, numera friherren och finansministern Gripenstedt, förehöll siva åhörare, att äfven i politiken gifvas stora och eviga principer; attej blott vår ära utan ock sjelfuppehållelsedriften, bjöd oss att af all makt afvärja den kränkning, hvarmed rofgirigheten hotade vår naturliga vän och bundsförvandt; att vi en gång kunde komma att kämpa kampen för hus och hem, för hvad oss heligast och dyrbarast är i verlden — ve oss då, om samvetet erinrar oss om budet att, hvad du vill att andra skola görardig, det göre du ock dem! Och hvem påminner sig ej h. exe. utrikesministerns depesch af den 29 Maj 1860 till den ledamot af det nuvarande statsrådet, fom då var svenskt-norskt sändebud i London? Denna depesch, som betecknar den tyska inblandningen i Slesvig såsom stridande ej blitt mot folkrätten, utan äfven mot det nordliga Europas helisaste intressenX, har sedan efterföljts af tjogtals dylika — en mängd, den ingen räkna kan, af ord, ord, ord.? Emellertid har representationen ej ens funnit saken värd så mycket som en interpellation, utan slutit sig inne i denna tystnadens vältalighet, som måhända betyder, att hon ingen verkan väntar af en Dy, om in aldrig så stark, emission af diplomatiska papper och obligationer. Och deri torde non ej mycket misstaga sig; bland många undra träffande anmärkningar af Talleyrand viterar man äfven den: att det är en, som ir klokare än alla statsmän, och denne ene ir — hela verlden. Nyss arbetade vär protektionistiska kolga efter bästa förmåga, att mot de libeala idernas fiihandlare-liga XskyddaX det vördnadsvärda alster af vår inhemska, poitiska skrå-iudustri, som benämnes K. M:ts och Riksens Ständers fastställda riksdagsrdning af den 10 Februari 1810. Ännu juder ropet: rädda våra grundlagar. Ser nan rätt på denna räddande verksamhet. å befinnes den ha en betänklig likhet med an vid aldavsdaAan Al Aennlae LH oo