Aftonbladet – 31 januari 1866, sida 2

oo Naturfenomen. Man läser i GöteborgsPosten: En behornad bonde, icke i figurlig utan rent bokstaflig bemärkelse, är det kuriösa fenomen som en nyckfull natur åstadkommit i en församling icke långt från Wenersborg. Från barndomen utrustad med ett par liktornslika förhårdningar, symmetriskt placerade i hårfästet på hvar sin sida af pannan, har han ej haft nägon aning om till hvilka ovanliga prydnader dessa voro ämnade förrän han för någon tid sedan bemärkte att desamma började växa ut. De ha sedan långsamt men säkert förstorats till veritabla horn, öfver 2 tum långa, temligen tjocka närmast hjernan men slutande ispetsar. Deäro lutade bakat hufvudet, men stå dock tillräckligt högt upp för att omöjligen kunna döljas a håret, hvarför deras egare, som är mycket generad öfver dessa gåfvor af en alltför frikostig natur, alltid går kiädd i mössa, vare sig att han är inne eller ute. Hornen äro icke fästade vid pånnbenen, utan sitta löst i huden, och ämnet hvaraf de bestå, är mycket hårdt och erinrar mest om de ömtåliga utväxte: som framkallas af för trånga skodon. Vi böra tillägga att, huru trolig denna historia än låter, har ensamma blifvit oss meddelad al så trovärdig person, att vi ej anse oss ha rätt betvifta dess sanningsenlighet.