Aftonbladet – 27 januari 1866, sida 3

UKNeEL IIICU UJ Mi MM MO magens manande kraf.? UTRIHES, FRANKRIKE. Om det intryck, kejsarens trontal gjort i Paris, skrifver derifrån en korrespondent till Kölnische Zeitung: Kejsarens tal har gjort ett afgjordt dåligt intryck. Det motsvarar icke på något håll den förväntan man gjort sig derom. Man motser mycket häftiga debatter i lagstiftande kåren, ty detta tal är icke egnadt att lugna op: positiönens sinnen. I afseende å Amerika använder kejsareil samma taktik, som Johnson begagnat mot honom: han är mycket försonlig i formen, men förklarar i sjelfva verket, att han icke skall afvika från den politik, han hittills följt. Äfven skymtar en liten hotelse fram, då det heter, att natjoner, hvilka äro måna om sin sjelfstän-) dighet, mäste undvika allt, som är egnadt att beröra deras värdighet och ära. Värst har man dock tagit vid sig öfver det ställe, der Napoleon -inlåter sig på en doktrinär afhandling om parlamentarismen. Hvartill gagnar, frågar han, denna obehagliga diskussion, om man icke afviker från den hit tills beträdda vägen, trots alla varningar, som den allmänna meningen icke tröttnat att gifva? Tystnad, förbigåendet af denna fråga är allt hvad som är att göra vid detta ämne. Den ton, trontalet anslår, är icke lyckligt vald. Det kan således icke för undra någon, att just slutet af trontalet mest applåderades af senatorerna; detsamma var händelsen äfven med kejsarens försäkran, att påfvens oumbärliga makt skulle bibehållas. Furst Metternichs hatt föll under ceremonien ned i salen från diplomatläktaren, hvilket föranledde mycket skratt. Talet har, såsom sagdt, icke väckt någon glad sinnesstämning, och blott en mening är rådande, nemligen att verkan deraf icke är den, som önskats.4 SPANIEN. Rörande den i detta land företagna militär-revolten och dess ledare yttrar den bekante franske historieskrifvaren Ch. de Mazade uti Revue des Deux Mondes för den 15 dennes följande: Prims svaghet ligger uti de omständigheter, under hvilka insurrektionen uppträdde, uti hans parti och uti honom sjelf. Jag försvarar icke general ODonnell: hän får nu skörda hvad han sått och ser nu en armå vända sig emot honom, som han sjelf användt. Det är emellertid en villfarelse att sammanställa händelserna -år 1854 och 1866. Likheten dem emellan är endast skenbar. År 1854 hade cortes blifvit med våld upplösta; de förnämsta generalerna voro landsförvista, internerade eller förföljda ; de mest framstående politiska personligheterna fängslade; pressen var bragt till tystnad — man gick en statskupp till mötes. Nu deremot ha kamrarne öppnats efter en. utvidgning af vallagen och sedan konvungariket Italien blifvit erkändt: Pressen har ända till de sista dagarne talat med en frihet, som den under liknande förhållanden icke skulle åtnjutit i Frankrike. Församlingsrätten har varit tillräckligt respekterad för att det progressistiska partiet kunnat organisera den verkliga rörelsen: Deruti ligger skilnaden. Prims andra fiende, den störste, har han uti sig sjelf. De, som af grefven af Reus vilja göra en befriere, äro antingen mycket naiva eller känna de icke mannen och landet. Han är ännu i dag, likasom alltid; den kataloniske lycksökaren. Hans stora konst har alltid legat uti att blända medelst sin eldiga liflighet, sin personliga tjuskraft, sin förelagna djerfhet och en tapperhet, som han på ett klokt sätt förstått att begagna till sin fördel. Han har tillbragt tjugo år med att jaga efter folkgunst, men har icke vunnit den i så hög grad som man påstår. Deremot har han lyckats att göra väsen af sig litet hvarstädes. I grund och botten är han ännu alltjemt den fordne frikårsofficeren, i stånd att taga med sig sina soldader på en bataljdag och sägande till sig sjelf, att då så mänga andra lyckats att bli förste ministrar och regenter, äfven han en dag bör kunna bli regent eller diktator. Detta är sjelfva qvintessersen af Spaniens politi ska och militära seder. Prims sista svaghet ligger uti hans parti. Hvad vill det progressistiska partiet? Somliga drömma om union med Portugal; andra önska drottningens tronafsägelse och ett regeniskap; det vida största antalet skulle nöja sig med en förändring, som befrämjade de progressistiska idkerna, utan att alltför öppet väldföra sig på den bestående ordningen. Häraf kommer det sväfvande uti Prims första proklamationer. För öfrigt har Prim misstagit sig om rätta ögonblicket; han borde Iha väntat tilldess en civil person kommit i spetsen för styrelsen. Då han nu höjde upprorsfanan, befann han sig gent emot en man, som icke ger hovom efter i kraft och beslutsamhet, som har större anseende och mera köld, som strider icke endast för drottlningen, utan för sig sjelf och alla sina anI hängare, hvilka för ingen del äro hågade att ställa sig under grefvens af Reus kommando. Allt detta gör att Spanien för närvarande finner sig bragt derhän, att insurrektionens kufvande kommer att lemna alla de sväfvande frågorna olösta eller att Prims framgång endast blir början till ett nytt inböres krig. s ITALIEN. De utländska tidningarne ha på sista tiden I mygagket svsselsatt sig med en ytterst Bäftig