Aftonbladet – 26 januari 1866, sida 2

OKC pPIUlves SVIVETeAIe. Uhrs motioner åter innehålla förslag, den ena om antagandet af en lag, hvarigenom till:rkännes norrmän och danskar samma ttigheter som svenska medborgare att här i riket idka handel, handtyerk eller annat yrke samt således jemväl i sjötjenst antagas, dock allt under förutsättning af full reciprocitet i detta afseende?; och den andra, att stadgas må, att dem kompetens, som efter behörigen aflagda kun skapsprof blifvit vunnen i Norge eller Danmark till utöfvande af läkarekonsten eller till tjenstgöriog å fartyg såsom befölhafare, skeppare eller styrman, vare sig ao en eller annan grad, får äfven i Sverge tillgodonjutas, allt under förutsättning af full reciprocitet i detta afseende för svenska medborgare hvad nämnda två länder angår? Hvad som i dessa förslag främst synes utskottet förtjent af uppmärksamhet, äro de förhållanden till brödrariket Norge, hvilka i motionerna beröras. Den lyckliga uppfattning af gemensamheten i begge rikenas intressen, fom sednaste tid bragt till mognad, gör det för utskottet alldeles öfverflödigt att här utveckla, huruledes hvarje hinder, som qvarstår för det ömsesidiga mnärmandet emellan folken inom de förenade rikena, motverkande den naturliga och sunda utvecklingen af sjelfva föreningen, är för hvarderas egen förkofran lika menligt, och att de begge folken a Ira bäst genom Iofvande umgänge med hvarandra befrämja en sådan förkofran, i det att derigenom uppkallas den täflan, den vexelverkan, som ovilkorligen har till följd, att hvad det ena landet har framför det andra öfverlägset sträfvar det sednare att tillegna sig — en sträfvan, som aldrig i samma mån frammanas utaf föredömen, skådade mera på afstånd. Handeln, som till sin natur är kosmopolit, har banat väg för grundsatser, hvilka ännu för icke läng tid sedan under skråmessiga institutioner icke förmådde göra sig hörda, men som numera ej allenast i vår inre lagstiftning utan ock i flera internationella frågor vunnit tillämpning. I stället för de omständliga föreskrifter och vilkor, som i fråga om utländsk mans rätt att här i riket idka handel eller handtverk,; föra svenskt fartyg eller vara redare i sådant, innefattades i 5:te, äfvensom i 3:dje kap. handels-balken och dithörande förordningar samt till en stor del betingades af de inskränkningar, under hvilka rättighet att idka borgerlig näring var svenska undersåter sjelfva medgifven, stadgar numera kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 hufvudsakligen endast, att på särskild pröfning skallihvarje fall bero, om utländsk man eller qvinna, som erhållit K. M:ts tillstånd att vistas i riket, må här idka handelseller fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering, hvilken pröfning är uppdragen i allmänhet åt K. M:ts befallningshafvande, men i vissa fall, nemligen då frågan gäller bruksrörelse och bergshandtering, åt bergsöfverstyrelsen; hvarjemte föreskrifves, att ansökning om tillåtelse dertill skall åtföljas dels af betyg om den sökandes myndighet och frejd, dels af borgen eller annan säkerhet för tre års utskylder, samt att endast i de fall, då anledning förekommer emot bifall till en dylik ansökan, ärendet skall underställas K. M:ts pröfning. Slutligen innehåller nämnde författtning, i 31: Om och i hvad mån norsk man eller qvinna må tillerkännas vidsträcktare rätt än nu sagdt är, varder särskildt stad-. gadt.? Men om än således denna punkt innefattar löfte om en särskild lag beträffande norrmäns näringsfrihet i Sverge, och om än tidpunkten för utfärdandet af en sådan må bero af ifrågasatta eller beslutna åtgärder till vinnende af reciprocitet, så gifva dock ordalagen i omförmälda förhoppning allenast om vidsträcktare? rätt för norrmän, än för utländmngar i allmänhet; och då utskottet deremot, lika med motionärerna, anser det numera icke längre böra ifrågasättas, att icke norrmän böra få åtnjuta lika näringsfrihet härstädes som landeis egna innebyggare, liksom svenskar en motsvarande förmån i Norge, har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka rikets ständer att, såsom eljest anledning kunde synas vara, i förväntan på det särskilda stadgande angående norrmäns rätt i omförmälda hänseende, hvilket man har att emotse, uppskjuta att i den nu väckta frågan ytira sig till förmån för brödrafolket, och detta desto hellre som, efier hvad utskottet erfarit, förslag i enahanda syfte är vordet understäldt Norges nu församlade Storthings pröfning. Utskottet har sökt göra sig reda för, , hvilka inkast skulle kunna göras mot en ömsesidig tillåtelse för de begge rikenas undersåter att, utan i förväg uppställda hinder, idka borgerlig näring i hvilket af de begge länderna som helst, men har icke kunnat utfinna någon giltig anmärkning emot n sådan anordning, sedan näringsfrihetens srundsats blifvit i begge länderna erkänd och då de begge, med så stor likhet i sociua förhållanden, religion, språk, seder, naurliga näringstillfällen och industriel utveckling, tillika hafva under en redan mångrig politisk förening gemensam konung ch häruti ett medel till ernående af öfvernsstämmelse i lagstiftning och institutioner, om förete olikhet, der sådan med fördel för ,egge kunde försvinna. Huru väsentligen olika förhållandena örete sig, när frågan gäller andra främnande länder, lärer väl knappast behöfva åpekas. Men hvad angår Danmark, som ill dess numera begränsade område är i ästan alla nyss antydda hänseenden så ära beslägtadt med de begge öfriga skaninaviska rikena och af gammalt underhålit en så nära och oafbruten förbindelse åtninstone med den sydliga delen af Sverge, amt ända in isednaste tid varit med Norge i olitiskt hänseende förenadt, hvilket allt är gnådi på en gång att framkalla öns.an och nderlätta möjligheten dessa länder emellan tt bereda likställighet åt deras inbyggare afseende på rätt att i frihet idka hvar itt yrke der han finner det förmånligast; å. enär bekant är. att underhandlingar i