Aftonbladet – 25 januari 1866, sida 2

ma som hans egna; han skulle varit tacksam om någon lånat honom en handbok full af sådant småprat, och skulle med flit och glädje inläst dess fraser. Han afundades ofta sin språksamme fader, som var förtjust att få prata med hela verlden och fullkomligt omedveten om det osammanhängande i sitt tal. Men denna tillbakadragenhet gjorde att lord Holliogford icke var populär, ehuru hans hjertas godhet var stor, hans enkelhet och redbarhet utomordentlig och hans kunskaper vidsträckta nog för att ge honom rätt att blifva räknad bland Europas lärda män. I detta fall var dock Hollingford stolt öfver sin lord. Dessinväånare visste att den högväxta, allvarsamma, klumpiga arivingen till stadens jord och namn var högt aktad i den lärda verlden, och att han gjort ett par vetenskapliga upptäckter af stort värde, ehuru de icke visste bvari dessa bestodo. Men kom någon främling till staden, så hette det strax: ?Det är lord Hollingford — den berömde lord Hollingford — ni har visst hört talas :om honom, han är en så utmärkt vetenskapsman !? Om främlingen kände namnet så visste han ock hvarföre det blifvit så berömdt; och ojorde han det icke, så kunde man hålla tio mot ett att han låtsade sig veta det och derigenom dolde både sin egen okunnighet och deras, som talade vid honom. Hen var som sagdt enkling och hade två eller tre söner. De voro i skolan, så att deras sällskap endast en kort tid spridde trefnad i hans eget hem, hvarföre han tillbragte en god del af sin tid på Towers. Haos mor var stolt öfver honom och hans far. höll hjertligen af honom, men var kanske en liten smula rädd för sin lärde herr son. Hans vänner voro alltid välkomna hos jord öch lädy Cumnör; den förre välkom