Aftonbladet – 24 januari 1866, sida 2

förgick sig Betty ända derhän att svara miss Eyre ohöfligt eller näsvist, men då detta råkade hända i Mollys närvaro, brast hon ut i ett så häftigt ordsvall till sin tysta, darrande guvernauts försvar, att sjelfva Betty blef häpen, ehuru hon sedan tog det som blott ett skämt af barnet och försökte öfvertala miss Eyre att dela hennes åsigt och blott skratta deråt. Gud välsigne barnet! Skulle man inte tro att jag vore en hungrig katt och hon en liten sparf, som flaxade med vingarne och spärrade upp näbben för att hacka till mig för det jag kommit hennes bo för nära? Nej, barn, om du vill sitta instängd här och lära saker, som du ej har någon verldens nytta af, i stället för att åka i hö med Job Donkin, så är det din sak, icke min. Hon är en liten hexa, är hon inte det? tillade Betty småleende och med en blick på miss Eyre. Men den stackars guvernanten kunde ej finna den humoristiska sidan af saken; hon var samvetsgrann och känslig, och visste af erfarenhet från hemmet huru farligt det är att ej kunna styra ett häftigt lynne. Hon började derför förebrå Molly för hennes häftighet, och barnet tyckte det vara alltför hårdt att blifva bannad för hvad hon ansåg blott som en rättvis vrede mot Betty. Men detta allt var blott små ledsamheter under de för öfrigt glada och lyckliga barndomsdagarne. (Forts.)