Aftonbladet – 24 januari 1866, sida 2

hade bon antiogen Jäst eller försökt läsa. Om sommaren hade hon sin studerkammare uppe i det stora körsbärsträdet, dei hon fick de grönskfläckar på sin klädning, hvilka redan blifvit nämnda, såsom de der skulle tära på Bettys lifstråd. I trots a! denna ?dolda mask i rosen? tycktes Betty dock vara både stark, frisk och rörlig. Hon utgjorde den enda bittra droppen i miss Eyres glädjekalk, som bestod deri ati hon fått en god och väl lönad plats, just då hon bäst behöfde den. Men Betty, som obetingadt gaf sin husbonde rätt, då han talade om nödvändigheten af att gifva Molly en guvernant, motsatte sig på det ifrigaste hvarje delning af sin makt och myndighet öfver det barn, som efter mrs Gibsons död utgjort både hennes glädje och hennes plåga. Hon föresatte sig att från första stunden klandra allt hvad miss Eyre gjorde och sade, somt nedlät sig ej att dölja sitt ogillande i sitt bjerta. Hon kunde dock ej annat än högakta den samvetsgranna och tålmodiga miss Eyre, men det oaktadt surrade hon oupphörligt omkring henne, som en envis mygga, alltid färdig att klandra om också ej att slicka. Miss Eyrcs enda försvar kom från det håll, der man minst väntat det, från hennes elev, för hvars skull, som för en stackars förtryckt varelses, Betty alltid började sina anfall. Men Molly bemärkte mycket tidigt orättvisan deruti och började innan kort högt akta miss Eyre för hennes tysta tålamod med hvad som tydligen smärtade henne, vida mer än Betty kunde ana. Mr Gibson hadei nödens stund varit en vän för henne och hennes familj, och derför teg miss Eyre och led, hellre än alt göra bonom ledsen. Och hennes tålamod blef ej obelönt. Betty frestade Molly på många sätt att lemna miss Eyres önskningar uten afseende, men Molly motstod allt och satt qvar vid sin sömnad eller sitt svåra räknetal. Betiy roade henne med åtskilliga qvickheter på miss Eyres bekostnad, och Molly såg upp med största allvar uch frågade hvad hun menade. Stundom