Aftonbladet – 23 januari 1866, sida 3

löatd JA Något om operan Wilhelm Tell. Om jag icke miesminner mig, blef nämnda tonverk komponeradt 1829 och ätven samma är för första gången uppfördt på stora Operan i Paris. Rossini var då 37 år och har sedan denna tid, med undantag af en messa ?Stabat Mater?, icke producerat någon större komposition. Rörande sistnämnda arbete är dock sanna förhållandet, att Rossini redan vid omkring 30 års ålder hade till större delen fulländat detsamma, ehuru det publicerades först 1842. Säledes är i verklighe ten ?Gnillaume Tell? det sista betydande verk som utgått från hans penna. Ar hvilken anledning har då Rossinis lyra förstummats? Hvar och en, eom blott till rågon liten del är initierad i tonkonsten, torde veta, att R. uti ?Wilhelm Tell? inslår en riktning, främmande för hans öfriga skapelser. Så t. ex. är 1:sta aktens utmärkt vackra introduktions-kör (G dur) hällen i tysk-romantisk stil. Uti bröllops -hymnen (F dur) finnes ingenting af italiensk anstrykning. Förspelet till prinsessan Mathildas romans (Andantino, ?s, As dur) är såväl i harmoniskt som melodiskt hänseende en imitation efter Bpohr. Terzetten (A dur, 2:dra akten) framvisar uti sitt Allegro maestoso en kontrapunktisk kombination — emellan basen och öiverstämmorna — hvilken rör sig både dramatiskt sannt och utomordentligt behagligt; men den är anlagd efter tyska mönster. Andantino maestoso, Es dur, eller sista satsen af Finalen (2:dra akten) är i sin grundprincip så tyskarted, att de i midten af nämnda stycke förekommande sequenser (se takterna 32—35) äro rentaf syskon till en dylik tonbild i Mozarts Requiem. Denna sednare omständighet är emellertid af ingen vigt, men mera betecknande blir att Rossini tagit Mozarts Finale i operan Titus (1:sta akten, sista satsen, Es dur, Andante) till förebild. De nu anförda exemplen jemte flera andra, som kunna påvisas uti musiken till ?Wilhelm Tell?, tillkännagifva tillräckligt, att Rossini med afsigt och tull medvetenhet sökt närma sig den tyska musikens riktniog. Men, deraf följer ingalunda, att en dylik omskapning af hans ursprungliga skaplynne skulle fortfarande och progressivt lyckas. Det är således troligt, att Rossini inom sig sjelf kände omöjligheten, att på den nyvalda banan skrida vidare framåt och att han just derföre under mer än ett tredjedels sekel 1ätit sin penna hvila. På så sätt kan hans overksamhet förklaras, ty i allmänhet försmår R. hvarken ryktets skimmer eller pengar. Omkring 1806—1808 erhöll Rossini af Mattei i Bologna sin första teoretiska utbildning, men hans lynne passade icke för allvarsammare spekulationer, hvilket också ger sig nogsamt tillkänna uti hans första, med stort bitall gifna opera Taneredi? (Venedig 1813). Då han vidare framgick på den flyktiga bana, som nämnde verk antyder och var fullkomligt obekymrad om sädana grundliga studier, som en 8. Bach, Händel, Gluck, Haydn, Mozart. Beethoven ete. ansågo för oundvikligt nödvändiga, blir det i högsta grad märkvärdigt, att han tvärt förmådde skapa ett så betydelsefullt verk, som musiken till ?Wilhelm Tell? är. Här synes säledes hvad snillet i och för sig sjelft förmår! Kritiken kan emellertid ej uraktlåta att göra den frågan: hurudana skulle det väldiga snillet Rossinis tonverk blifvit, om han hade tillegnat sig en af ofvannämnde tyska mästares teoreiiska förmåga? Wilhelm Tells återupptagande på kongl. teatern med sin nya rollbesättning företer i mänga hänseenden en glädjande ljuspuvki inom det lyriskt-dramatiska området och vittnar om stora framsteg inom denna genre af tonkonsten. Huru tror väl publiken, att en dyhk opera skulle tagit sig ut, om den blifvit uppförd för 50 år sedan?! Och noga betraktadt, huru liten är icke i sjelfva verket den gärd som landet skattar tiil Sverges enda konstanstelt af detta sublima slag! Jo, 75,000 rdr årligen eller ungefär hälften af det som en nutidens p.ima donna iLondon eller Paris åtnjuter. (När Jenny Lind uppträdde i Wien 1846—1847 erhöll hon 1 Gulden Minze — 2000 rdr — för hvarje representation och efter 27 eller 28 gästrollers gifvande en benefice.) Men oaktadt detta i mänga hänseeuden otillräckliga understöd skrider konsten framåt. Att emellertid sätta nationens musikaliska lifskraft på alltför hårda prof torde ej lyckas i tidernas längd. Det nuvarande anslaget är relativt till tidens kraf otillräckligt, hämmar konstens snabbare flygt till högre mål och måste inom kort påökas, såvida ej ett tillbakaskridande skall inträffa, hvilket lätt kunde skaka den unga sånggudinnans tempel i sina grundvalar. F:z B:d. (Insändt.) Kommunikationen mellan Upsala och