Aftonbladet – 23 januari 1866, sida 2

kunna tvingas, om ej kontraktet dertill nödgar. Såsom en icke ringa tillökning i beväringsbördan måste man anse öfningstidens fördelning på fyra år, särskildt med afseende på de i värt glest befolkade land så tidsödande marscherna fram och tillbaka från mötesplatserna. För blott 15 dygns exercis ryckes individen dessutom alltför ofta från sina vanliga sysselsättningar. Afven om man önskar öfningstidens förlängning, torde densamma likväl böra inskränkas inom de tvenne första åren. Örfverhufvud torde allvarsamt kunna sättas i fråga, om verkligen exercistidens betydliga förläagning för en del af beväringen är så oundgängligen nödvändig, att den kan rättfärdiga ett så våldsamt ingripande i en mängd individers lefoadsförhällanden, som blifvit föreslaget. Liksom de flesta andra nationer, underhåller Sverge i fredstid en krigsmakt af ungefär en procent af befolkningen (med flottans manskap), eller omkring 40,000 man, hvilken dertill är fast och Pestgende af personer, som derät egnat sig för hela sitt lif, samt ingen konskriptionsarmå, der manskapet beständigt ombytes. Nu vill komitn bredvid denna arm äfven bilda en annan slående armg, en konskriptionsarm, på 25 å 30,000 man (5 å 6 klasser på 5000 man), hviika hafva nästan lika stor militärisk utbildniog, som den fullbildade, indelta solda:en, uvian attlikväl ätnjuta någon af dess fördelar. Eller med andra ord: den vill öka landets stående krigsmakt till 65 å 70,000 man, d.v.s. till 123 procent af befolkningen, förutom 50 å 60,000 man mindre exercerad beväring (om 135 årligen antages friköpa sig) — en i förhällande till befolkningen så stor fredsarmå, som näppeligen något annat land torde kunna uppvisa. Man har tydligen alltigenom velat glömma, att Sverge redan förut har en stående arm, sådan som andra länder saknar, samt att säledes alla de resonnemanger, som kunna göras med anledning af konskriptionsarmeer i de länder, som ej hafva någon annan, iogalunda äro tillämpliga på vår beväring. Vi återupprepa derföre ännu en gång den frågan, om man ej skulle kunna nöja sig med något mindre och jemnare fördelad öfning för beväringen, utan att derföre behöfva blottställa landets säkerhet eller kullkasta komitas organisationsplan? Man bör ihågkomma, att här ej gäller att bilda en eröfriugsarm, som kan kommenderas till verldens ända och derför bör hafva en fastare sammansättning, utan en försvarsarmå, hvars motståndskraft kan ökas genom terrängen, befästningskonsten och en landtstorm, och hvilken derför utan fara kan vara något lösligare sammansatt än den förra. Mycket skulle redan derigenom kunna vinnas, att öfningarne under de nuvarande 30. dygnen leddes på ett ändamålsenligare sätt än hittills varit fallet, d. v. s. om man i allmänhet litet mera vårdade sig om dem, om ännu ej det gamla beväringsföraktet hindrade mängen att intressera sig tillräckligt för dem, och isynnerhet om man ur reglementet omsorgsfullt utplockade det vigtigaste och nödvändigaste samt lewnade äsido en mängd småsaker, som väl kunna fordras af den indelta rekryten, men aldrig böra komma i fråga hos beväringen; slutligen om man mera försökte utveckla hans liflighet och sjelfkänsla, hellre än börja med att förqväfva dem, enligt den gamla rekrytbildningsmetoden. Lätom oss vidare antaga, atten blifvande rikstförsamling, inseende nödvändigheten al en nägot ökad öfmngstid, till en början beviljade t. ex. ytterligare 15 dygn för första året, hvilket väl ej vore alldeles otroligt, så skulle beväringen, med svenskens naturliga fallenhet för krigaryrket, förmodligen dock vara temligen brukbar att, med stöd af stammen, kunna gå i fält, om man ej såg saken allför strängt militäriskt, och då alltid nägra veckor till vidare utbildning kunde påräknas. Säledes: första året 30 dygns rekrytskola och andra året 15 dygns iutörlifvande med stommen. Med tredje årsklassen kunde då armåen, enligt den mindre krigsfoten, förstärkas till 50,000 man, i hvilken bändelse andra klassen samlades i depöterna. Vid den större krigsioten, då äfven längre utbildningstid kunde päåräknas, skulle fjerde och femte klasserna (den sednare med vilkor att tjenstgöra till krivets slut) uppbringa armån tiil 70 å 80,000 man, samt den första och andra samlas i depöterna såsom ersättning för lidna förluster. I sammanhang härmed vilja vi göra den anmärkning, att komitn. synes antagit alldeles för litet ersåttningsmanskap för den större och största krigsfoten, nemligen blowt 11,000 och 13.000 man. Merändels antager man en tredjedel, två femtedelar, ja till och med hälften af den först utgående styrkan, såsom nödvändigt att under ett fälttäg hälla densamma fulltalig. Genom inkallande i depoterna af mera beväring, hvarför tillgång bör finnas, kan denna olägenhet likväl lätteligen afhjelpas. En annan anmärkning kan göras rörande bataljonernas olika sammansättning vid den mindre och större krigstoten; vid den förra består bataljonen af stamoch beväringsgoldater, vid den sednare deremot af bådel. stamoch beväringssoldater samt beväringar; äfven kadrerna synas blifva olika sammansatta; vid en hastig öfvergång från den större till mindre krigsfoten, mäste då, kanhända midt under löpande fälttåg, en om kastning af såväl befäl, som manskap ega rum, hvilket omöjligen kan vara nyttigt. Männe det då ej vore bättre, att genast från . början — liksom komiten föreslagit för fredsöfomgarne -vid den mindre krigsfoten bilda 75 små bataljoner (på omkring 600 man), hvilka sedan efter behof kunde fyllas till 800 eller 1000 man, då man alltid finge behälla i ba:ajonen samma kader och samma manskap som från början. Derigenom skulle befälet äfven så småningom vänjas vid allt större bataljoner. Om man nu ej med allt för oblida ögon am nttanaA då An. am ARAkhL fängsla