Aftonbladet – 23 januari 1866, sida 1

podager och hade mer än en gång blifvi förhindrad att komma då man sävdt efte honom. Men huru blind och döf och ful af gikt han än månde vara, förblef han änd: alltid ?doktorn?, som kunde bota alla dera: sjukdomar — såvida de ej under tiden dog — och han hade slls ingen rättighet at tala om att bli gammal och taga en med hjelpare. Han började dock med allvar se sig ov efier en sädar; han annonserade i medicin ska tidskrifter, läste betyger och rekomwen dationer och just när de äldre ogifta da merna i Hoilipgford trodde sig hafva öfver tygat sin samtid att doktorn var lika så ung som någonsin, anlände hans medhjelpare mr Gibson och infördes listigt? som da. merna sade, i den gamle doktorns prakt rOch hvem var då denne mr Gibson? frågade de, utan alt erbålla något anna svar än ekot af frågan. Ingeni hela Bolling, ford stad visste eiler fick någonsin veta mere af hans enmtecedentia än hvad de kunnat be. märka redan första dagen de sågo honom: nemligen att han var högväxt, allvarsam och såg bra ut, tillri smärt för at kuona kallas ena fgentil eamtatt han talade med cen lätt skoitsk brytning och var. som en gammal :ru sade, tå trivial i she samtal, hvarmed hon lärer menat jovial Hvad bans börd, slägt och uppfostran an gick, var den gissnirg, som fait mest insteg 1 Hollingford, den, atz han var son af er skoitsk hertig och ett franskt fruntimmer, somm icke varit den skottske hertigens ge mål. Grunderna för denna åsigt voro töl jande: hen bröt: på skotska, således måste 1 vara skotte; ban bade ett mycker för nt och fint Wiseende, on elegont växtoct tnycket follev för alt visa sig högdra