Aftonbladet – 22 januari 1866, sida 2

sedan kommit hem från sin vanliga rundresa trött och hungrig, men att han ej gifvit sig tid att äta middag då han fått höra att Molly ej var hemma, utan genast stigit till häst igen och begifvit sig till mamsellerna Browning. De voro rådlösa och förtviflade, plågade af samvetsqval; men han ville ej ens höra på deras ursäkter, utan gallopperade hem, lät sadla en annan häst tilllika med Mollys pony, och ehuru Betty kom springande efter honom med en ridklädning åt bans dotter, då han knappt var tio steg från sin egen port, ville han ej vända om för att taga den, utan eprängde bort isporrsträck tmumlande för sig sjelf, så det var riktigt rysligt6, som D.ck, stalldrängen sedan sade. Mrs Brown hanna bjuda på ett glas vin och litet kaka, innan Molly återkom från mrs Kirkpatricks rum, som låg nära på en fjerdingsväg härifrån, sade hushållerskan till den otålige fadren. Me Gibson var en stor gunstling hos hela hushållet vid Towers, som iamiljens läkare också vanligen äro, då de alltid medföra hopp om hjelp i olyckans och sorgens tider, och mrs Brown, som ofta led af gikt, var förtjust öfver att få visa doktorn sin uppmärksamhet, så snart han bara tillät det. Hon följde honom till och med ut på gården för att riktigt väl svepa in Molly i sjalen, hvarvid hon vågade yttra följande visst icke osannolika förmodan: (Jag tänker nog hon bättre trifs hemma, mr Gibson. Så fort de kommit ut i parken gaf Molly sin pory lösa tyglar och manade honom dessutom framåt med slag af det lätta ridspöet. Mr Gibson ropade slutligen åt henne: Molly! vi komma snart till kaninernas jordvägar; det få ej an attrida så fort der, i mörkret. Håll.. Hon höll strax in hästen och han red fram till henne. , : Det är mörkt hör under träden4, sade han; du får ej rida så fort.4 (Forts följer.)