Aftonbladet – 22 januari 1866, sida 2

Kirkpatrick, som satt vid pianot älskvä och småleende, färdig att ackompagnera hvilken som helst af sällskapet som ville sjunga. Hon kom nu bort till Molly, och sade till henne: PVet du, mitt söta barn, din pappa är här för att hemta dig, och han har tagit me.. din pony, så att du får rida hem på dec. Jag mister väl då min Lila sofkamvat, ty jag förmodar du följer med din puppa? Förmodar? Kunde det vara tvifvel derom! Molly steg upp, darrande, med blixtrande ögon och nära att brista i grät, samt tycktes ämna ögonblickligen rusa uturrummet. Mrs Kirkpattick hejdade henne dock genast med ett par ord. Min söta fli ka, du vet väl att du får lof att gå och taga afsked af lady Cumnor och tacka hennes nåd för all den godhet hon visat dig. Hon står der, icke längt från statyen der, och talar med mr Coustenay.? Ja, hon stod der, på tjugo alnars afstånd — hundrade mil bort! Hela detta ödsliga rum skulle genomvandras och så skulle man aflägga sin tacksägelse! 7Skall jag det? frågade Molly iden mest klagande och bedjande ton man kan tänka sig. EJa visst; skynda dig nu; det är välicke så förskräckligt heller?? sade mrs Kirkpatrick i litet skarpare ton än vanligt, ty hon visste att man väntade benne vid pianot oc: hon ville så fort som möjligt bli at med gen lilla älsklingen.? Molly stod ett ögonblick obeslutsam; derpå såg hon upp och sade sakta: ?BSkulle ni ha något emot att följa med mig 27 XJag? Nej, visst icke!? sade mrs Kirkpatrick, som insåg att hon genom detta medgifvande allra böst ooh Jortast skulle tå slut på saken. Hon tog Mollys hand i sin, och då hon gick förbi pianot sade hon åt dem som befunno sig omkring detsamma, vänligt och behagligt, som hon nästan alltid talade :