Aftonbladet – 20 januari 1866, sida 2

af de här tråkiga — de här beskedliga fruntimren menar jag — och man kan icke tänka på allting heller.? Molly hade slutat upp att gråta då mrs Kirkpatrick talte om sin lilla flicka och vågade nu säga: PÄr ni gilt? Jag trodde ni var en fröken och så kallade hon er för Clare. Mrs Kirkpatrick tycktes vara vid förträffligt lynne då hon svarade: ?Jag ser ju inte ut som jag vore gift eller huru? Alia äro förvånade deröfver. Och ändå har jag nu varit enka i sju månader och har icke eit grått hår på mitt hufvud, då lady Cuxhaven ej kan räkna sina, ehuru hon är så många år yngre.? Men hvarföre kallas ni Clare?? fortfor Mvolly då hon fann henne så meddelsam. Ewmedan jag var miss Clare då jag som ogift var här, Clare är ett vackert namn, är det icke? Jag gifte mig med en mr Kirk patrick ; han var bara prest, stackars man, men han var af mycket god familj, och om hara tre af hans slägtingar dött utan barn, hade jag varit en baronets hustru. Men det var ej så Försynens vilja och vi mäste alltid finna 038 i dess bestämmelser. Två af hans kusiner gifte sig och fingo minga barn och min stackars älskade Kirkpatrick dog och lemnade mig efier sig. Har ni en liten flicka också?? frågade Molly. Ja, min älskade Cyntia! Jag skulle önska du kunde se henne — hon är nu min enda glädje. Om vi få tid dermed skall jag visa dig hennes porträtt då vi komma upp igen i afton, men nu måste jeg gå. Det går ej an att låta lady Cumnor vänta och hon bad mig komma ned tidigt. Nu skall jag ringa på denna klockan och bedja någon följa. dig till barnkemmaren och säga