Aftonbladet – 19 januari 1866, sida 2

a sade Clare med sin milda stämma, alls icke som om hon varit ond eller ledsen, utan blott som om hon ville uttala en dvedpe: säglig sanning. Molly kände sig mycket olyckli och ull af biygsel öfver vs sjelf. Cläre fortfor. med en skugga af skärpa i rösten : Ser du, jag vet ej hvad jag skall taga mig till med dig om du ej äter litet, så att du kan gå tillbaka. . Och jag har i dessa (re timmarne oupphörligt varit ute, så. att jag gått miste om min frukost och jag är så trött som det är möjligt ätt vara.? Derpå tillade hon, som gripen af en nytankegång: Lägg dig på bänken der och hvilå litet och försök om du ej kan äta de här drufvorna, och jag skall vänta på dig och undertiden äta en liten bit. Är du viss på att du ej vill ha den här kycklingen? Molly gjorde som man bad henne: lutade sig mot ryggstödet på bänken, plockade långsamt af bären på drufklasen och beundrade den förträffliga matlust, hvarmed Clare förtärde flera skifvor af den kalla kycklingsteken med sylt och bröd till. Hon var så vacker i sin djupa sorgdrägt, att äfven den brådska, hvarmed hon åt, liksom om hon varit rädd att blifva öfverräskad dervid, icke hindrade Molly från att beundra henne. Och nu, älsklipg, orkar du gå nu? sade hör då hon hade ätit upp allt hvad som fanns ätbart på brickan, samt druckit ur vinet. Kom då — oh, du har nästan itit upp alla drufvorna, det var en snäll licka. Om du nu vill gå med mig genom. porten i flygeln, så skall jag följa dig upp på mitt rum; der du kan lägga dig en stun min säng. Om du får sofva litet, går nog hufvadvärken bört.4