Aftonbladet – 19 januari 1866, sida 1

mentena fulltaliga, underkastade det sig i sjelfva verket en vida större krigsbörda, än det förut haft, då det alltid berodde på ständerna att bevilja utskrifningar eller ej. Detta visade sig äfven tillfullo under Carl XII:s regering, då icke allenast de flesta indelta regementen omkring fyra gånger måste nyuppsättas, utan äfven de egenmäktigt påbjudna tre-, fyroch femmänningsregementena, som utgjorde tredje-, fjerdeoch femtedelar af den ursprungliga indelta styrkan — förutom sjöfolket och alla inom riket värfvade trupper — städse måste hållas fulltaliga. Detta missbruk af indelningsverket föranledde rikets ständer att vid början af frihetstiden genom den s. k. vargeringsinrättningen stadga, det ingen rusteller roteT hållare såsom ersättningstrupper under löpande krig behöfde uppsätta mer än hvarannan knekt eller ryttare. Vargeringen, som -följaktligen utgjorde hälften af indelta armeån, var således den enda förstärkning, stående armån under krig kunde påräkna förutom det inskränkta antal trupper, som kunde nyvärfvas. När vargeringen var slut och värfningen ej mera gaf något, måste kriget äfven slutas, för så vidt ständerna ej särskildt medgåfve de indelta regementenas rekryterande på nytt. Detta tillstånd fortfor till 1808, då Gustaf Adolf utan ständervas hörande påbjöd uppsättning af ett landtvärn af öfver 30.000 man, bestående af alla krigsdugliga ynglingar mellan 19 och 25 år. Fastän åtgärden genom rikets brydsamma ställning var i hög grad påkallad, blef den dock genast impopulär till följd af det egenmäktiga sätt, på hvilken .den blifvit vidtagen; och denna impopularitet ökades i hög grad genom den däliga organisation och oförlåtliga vanvårdnad landtvärnet underkastades. Vid 1809 och 1810 års riksdag åtogo sig ständerna derföre i stället för vargeringen och landtvärnet att uppsätta det s. k. förstärkningsmanskapet, hvilket, enligt den franska konskriptionens mönster, skulle uttsgas genom lottning bland alla vapenföra män mellan 120 och 45 års ålder, men blott fick användas inom rikets gränser. Men nu blef den sista villan värre än den första. Ty då Carl Johan 1811 lät påbjuda utlottandet af 15,000 man, förorsakade denna orättvisa grund för krigsskyldigheten bland allmogen så stort missnöje, att det i Juni samma år på flera ställen, t. ex. i Skåne, Roslagen och på Wermdön, utbröt i öppet uppror, som blott genom militären och lagens mellankomst samt med användande af varsam skonsamhet kuvde dämpas. Till en stor del med anledning häraf måste i April 1812 en riksdag sammwmankallas, der förstärkningen upphäfdes och i dess ställe sattes den allmänna beväringen, enligt hvilken alla krigetjenstdugliga ynglingar mellan 20 och 25 år skulle vara skyldiga att i krigstid deltaga i rikets försvar, samt dertill i fredstid första året bereda sig genom 14 (egentligen 12) dagars öfning. Åren 1813 och 1814 införlifvades äfven några bevärinvgsklasser, hvilka då räknade omkring 12,000 man, med stående armån, som derigenom ökades från 33 000 till 50 å 60.000 man. Beväringen deltog då i såväl tyska som norska krigen. Men fastän I Carl Johan således sjelf hade tillfälle att löfvertyga sig om dess brukbarhet, gjorde han under sin långa regering intet för dess vidare utveckling, utan snarare missvårdade institutionen. Man borde dock kunnat begära, att en man, hvars krigiska talanger .Iså högt uppskattats, skolat inse det vådliga häri, om ett krig hastigt utbrutit. Och en sådan försummelse kan blott förklaras derigenom, att han mera fruktade sätta vapen i folkets händer än risken vid ett fiendtligt öfverfall. Allt nog, den alltför korta exercistiden bortslarfvades under föga ändamålsenliga öfningar; landets söner, dess ädlaste blomma, behandlades ofta rått och godtyckligt af befälet; de iklärdes en drägt, som gjorde dem mera lika apor än militärer, samt försågos med gevär, som voro nära att af sig sjelfva falla sönder; aldrig öfvades eller lägrades de tillsammans me stammen, genom hvars exempel deras militäriska bildning så mycket kunnat underlättas. Härigenom uppkom efterband inom armåen det ännu i många former grasseranIde beväringsföraktet, samt äfven hos den öfriga befolkningen ett visst missnöje med en inrättning, hvilken var så vbehaglig för individen, utan att derföre särdeles gagna det hela. Detta missnöje torde ej så snart kunna utplånas, så orätt det än må anses att kasta skulden på institutionen, derför latt densamma ej tidsenligt blifvit utbildad. Under konung Oscars regering fortfor i det hela samma tillstånd som under hans faders. Visserligen förbättrades såväl genom hane menniskovänliga mellankomst som genom pressens bearbetningar mycket beväringens behandling. Och vid storlägret å Axevalla 1849 gjordes ett försök att såväl vid öfning som lägring införlifva beväringen med stammen, hvilket likväl, så gynnsamt det än utlöll, märkvärdigt nog Jej hade någon vidare påföljd i organisafionsväg. Först vid riksdagen 1856 —57 framlade dåvarande krigsministern, Gyldenstolpe, ett förslag till öfningstidens förlängande från 12 till 30 dagar, fördelade på tvenne år, hvilket äfven, trots bondeståndets motstånd, anto :s af ständerna. Derjemte beviljades medel till tidsenlig beklädnad och utrustning, äfvensom till en ny uppsättning :ält, hvarigenom beväringen kande lägra och öfvas samtidigt med stammen. Först helt nyligen har beväringen likväl erhållit något så när tidsenliga vapen vid öfningarne. Detta steg framåt, det enda genomgripande sedan beväringsinrättningens antagande för öfver ett halft århundrade se dan, har hittills tyvärr ej blifvit åtföljdt af nägot annat, ja har icke ens för sig blifvit tillfullo uttaget. Hvad som i främsta rummet torde hafva förmått de vid nyssnämnde riksdag församlade ständerna att lemna sitt bjfall till såväl tidens betydliga förlängande, som isynnerhet till dess fördelning på tvenne är, var krigsstyrelsens dermed yttrade afsigt att andra året inför