Aftonbladet – 18 januari 1866, sida 2

alla, var så aktningsvärd som slägten Cumnor. De fordrade att blifva aktade och åtlydda; stadsboernas enkla vördnadsbetygelser upptogos af grefven och grefvinnan såsom någonting dem med rätta tillkommande, och de skulle hafva sått som förstenade af förundran och tänkt på sin ungdoms förskräckelse, de rysliga franska sans-culotterna, om nå :on af Hollingfords invånare vågat sätta sin vilja eller sin mening upp emot grefvens. Men då de erhöllo den vördnad och lydaktighet de fordrade, gjorde de myc ket för staden, voro i allmänhet vänliga och nedlåtande och ofta omtänksamma och goda mot sina vasaller. Lord Cumnor var en god husbonde, som stundom sköt sin inten dent åt sidan och tog tömmarne i sin egen hand, till samme intendeuts störa harm och förtret. Den sednare var i sjelfva verket både för rik och för oberoende för att vara mycket angelägen om en plats der hans myndighet hvilken dag som helst kunde bli störtad. om mylord ficz det infallet att gå omkrins och lukta i alla vrår (som intendenten i sitt eget hems allraheligaste vågade kalia det), hvilket i öfversättning betyder att grefven ibland sjelf ställde frågor till sina egna underhafvande och nytt jade sina egna ögon och öron vid behandlingen af smärre detaljer, som förekommo vid hans gård. Men hans underhafvande yckte i stället så. mycket bättre om mylord för just denna vanas skull. Lord Cumnor nade utan tvifvel en viss fallenhet för ätt röra och föra sqvaller, men denna hans råds svaghet öfverskyldes genom hennes 1åds stolta värdighet, ty ingen vågade närma ig grefvinnan mera än hon tillät. En gång m året var hon nedlåtande. Hon och frök arne, heanes döttrar, hade satt i gäng en kola — icka en skola som nutidens skolor;