Aftonbladet – 17 januari 1866, sida 3

skott och riksstånd, lyckades det ock slut ligen att emot den gamla skolkonservatismens motstånd åstadkomma så mycket, som en uns derd. skrifvelse til konungen, med begäran, att till någon förminskningi mängden af de ämnen, som läsas i skolorna på den så kal lade klassiska linien, det mätte få bero på föräldrar. eller. .målsmän att bestämma om lärjungen skall jemväl läsa: grekiska språket eller vara ceritrån befriad, och tiden i stället få användas på studerandet ef näpot bland; de öfriga undervisningsämnena. etta synes, väl vara den mest. blygsamma önskan, som den ena statemakten kunde frambära till den andra; på grund af vunnen erfarenhet om tillvaron af ett ondt, som måste innebära en större eller mindre, men i allt fall verklig våda af den mest ingripande art för det uppväxande slägtets framtid. : Och likväl lyckades det icke ens åt detta anspråkslösa önskningsmål: vinna fullt äfseende hos regeringen. Ständernas begäran blef nemligen, efter ett vidlyftigt börande af skolkollegier och eforer, hvilket knappt tyckes. hafva. varit behöfligt i en sak af denna enkla beskaffenhet, blott så tillvida bifallen, att-det efter gemensam rådplägning mellan målsmän och skolans rekvor. må bero af den, sednare att afsöra, om lärjungen. får befrias från läsningen af grekiskan. Jag har ansett rikets ständers ifrågavarande underd. skrifvelse böra omförmälas, dels såsom en bekräftelse på den öfverklagade olägenhetens. allmännpa erkännande, och dels för -att anmärka det angifna: botemedlets, otillräcklighet. Det låter sig icke förnekas, stt de klas. siska språkens: studerande i skolorna öfver hufvud numera ingalunda är af samme vigt för bildningen som:i fordna tider, då snart sagdt-alllitteratur och.-boklärdom var inskränkt till dessa spräk och nästan alla vetenskapliga afhandlingar författades på latin. Med all möjlig pietet för de odödliga klassikerna, som alltid skola bibehålla sitt höga värde, är det dock visst, att de döda språkens begagnande mer och mer försvunnit både ur den allmänna sämmanlefnaden och ur officiella förhandlingar, ja att till och med de vetenskapliga terminologiernas rustkammare i. detta afseende börjat anfrätås af den allt förändrande tiden. Den sista förskansningen, om man får begagna detta uttryck, som tjenar till värn åt ifrarne för de döda språkens studerande redan ifrån. skolans. början, är att det latinska språket genom sina bestämda former och sin gramatik förmenas bidraga att reda beeppen och skärpa eftertanxen hos yngingen, på ett sätt, som icke genom något annat medel kan tll samma grad eller med samma säkerhet vinnas. Men. äfven detta påstående har genom den sednare tidens erfarenhet visat sig vara mera skenbart än verkligt. Det skall numera vara svårt nog att inom läroverket uppdraga någon skilnad i skarpsinnighet och förståndsförmögenheter i bfrigt mellan den klassiska liniens och realliniens lärjungar, vid bådas utgång ur skolan ; och i det praktiska lifvet finner man ifrån alla länder den erfarenheten, att åtekilliga af deras förnämste och mest inspirerade författare, talare och statemän aldrig, läst, latin, hvilket exempelvis kan sägas om nästan alla de utmärkta författarinnor, som på skönlitteraturens område förvärfvat sig ett stort namn, och inom statslilvet äfver om ett stort antal ledamöter af vår egen representation, hvilka utan att-hafva studerat latinet, hvarken i tankarnes klarhet eller förmågan att för dem finna passande former imodersmålet, stå på något sätt efter fertalet af vid universiteterna promoverade fisosofie-doktorer. Emellertid stå -läseordningarne i elementarläroverken ännu: på den punkt, att de döda språken, isynnerhet grekiskan och latinet, tillsammans på den sä kallade klassiska linien upptaga nära nog halfya undervisningstiden. . Hvilket slöseri med själskrafter detta innebär, jemfördt medden behållna vinsten för framtiden, lära ledamöterna af detta högtärade stånd sjelfva inse; äfvensom hura mycken tid det borttager, som kunde bättre användas till ett fullkomligare inhemtande, med mindre ansträngning, af några ibland öfriga läroämnen af jemförelsevis mera praktisk vigt för framtiden. Iosigten af detta förhållande gaf redan för flera år sedan ett större antal personer, hvaribland äfven åtskilliga skolmän eller ledamöter i skolstyrelser, anledniog att i oftentligt utgifna teser föreslå, det studiet af grekiska och latinska språken borde alldeles utgå ur skolan och börja först vid universiteterna. Häröfver höllos också här i hufvudstaden offentliga öfverläggningar, hvilka omfattades med stort intresse af allmänheten, och särskildt med afseende på behofvet att förekomma öfveransträngning, hos mången befästade öfvertygelsen om pyssnämnda åsigters riktighet. Utan att gå så långt, anser jag likväl tiden vara inne att i afseende på ifrågavarande reform taga ett steg längre fram än rikets ständer vid sistförflutna riksdag, och far till vinnande af detta ändamål föreslå: 1:o Att i hvarje fullständigt eller sjuklassigt elementarläroverk, de latinska och grekiska språkens studium må begynna först den sjette klassen, samt alldeles utgå ur le femklassiga skolorna och begynna först vid undervisningens fortsättning på gymnasierna; 2:0 Att undervisningssättet i de allmänna skolorna måtte förändras i så måtto, ill likhet med hvad för närvarande eger rum i den så kallade nya elementarskolan, att all undervissning sker i skolan, men ieremot de så kallade hemlexorna försvinna. Fem timmars allvarlig sysselsättning ovarje dag, hufvudsakligen med minnessunskapers inhemtande, torde vara allt hvad de fysiska krafterna, älven hos en fullväxt eh således än mer hos en i växten stadd ungdom, kunna tåla vid under ett i åratal lagligen fortsatt arbete, såvida de ej skola ida skada och förslappas; samt att rikets ständer må hos K. M:t i anderdånighet anmäla en sådan önskan, och anhålla, att läscordningen i skolorna i öfrigt blir rättad efter denna förändring,