ämnade erbjuda mig sin hjelp att bränna eller råna er mot det att jag skeffade dem reda på hvar I hade ert penningskrin gömåt. Men så snart jag såg detta drog jag mig ifrån dem och de förstodo nog hvarföre, ty de blefvo så onda på mig och gåfvo mig ej det ringaste att äta, hvarken mig eller barnen. Vi hade nog svultit ihjäl om ej en af dem, en ung gosse, som väl aldrig är af deras slägte, ibland stuckit till oss några bitar. Icke heller tilläto de mig gå ifrån dem, utan vaktade mig stävdigt. Men en afton hade jag gömt mig med barnen i en kolarstuga och jag vet ej huru det kom sig att ingen sökte. oss der, men vi fingo vara i fred. Ivar var den enda som visste hvar vi voro och andra dagen kom han till oss med litet kött och bröd som han hade fått här uppe, sade han. Nu var mitt hjerta ändtligen veknadt och vår Herre hade fått makten öfver det, så att jag bad honom, Ivar, gå till Malene och säga henne hvar jag var och att jag längtade hem, men icke vågade komma. Han uträttade också mitt ärende och kom tillbaka med en stor korg full af julebröd, hvaraf han sjelf icke rört en enda bit, Malene hade gifvit honom detta och tillika sagt att det var bäst jag dröjde med att komma, men att jag borde vara i närheten, hvarföre hon rådde mig itt gå till Eketugan, der jag skulle bli väl emottagen, sade hon. Emellertid skulle ban, Ivar, gå hit på sjelfva julafton och tala om. mitt elände för er, far, och se om inte ville hjelpa mig litet. Men sen han bade gått, fick jag en sådan oro i kroppen och i själen med, att jag inte kunde vara inne i stugan, uten: jag smög mig ut och gick hit och tänkte att jag skulle bara glänta på dörren och se in i stugan och så gå igen, men hur det var så hörde jag hvart ord I sade, far, och sä vet I buru let gick.? I ?Ja7, sade bonden, Soch nu vet jag också huru ondt jag gjort dig. Ditt Nf her jag förbittrat, din man har jag mördat — till förtviflan och nästan till döden har jag Irifvit dig. — Min dotter! jag har syndat himmelen och inför dig — kan du föråta mig? Tror du att Gud förlåter mig?? Ja, far, det tror jag vsserligen, ty jag var af allt mitt hjerta lörlåtit er och tror att ha mindre god än en syndig och å vo enniska?? nu först var det riktig juleglädje på Arilässtad. g Julegiudje p