i men det är bäst när det är gjordt, så slip per en grufva sig för det.4 : Ja4, sade Berit, jag skall tala om de nu och sedan försöka glömma det som ha varit och tänka bara på hvad som blir. Et kan jag dock aldrig glömma. :Under alls mina bekymmer och min fattigdom var jag dock lycklig, ty jag hade fått min hjertan: kär och jag ångrade aldrig att jag hade varit trofast mot honom. Ja i början var det ju svårt för oss: vi hade bara två tomma händer att begynna med. Men Mathias fick arbete bort på er ärd och så fingo vi rödja upp en ?Plads? it oss och hygga en stuga, och det blef liksom litet bättre, tills vårt första barn föddes. Men sedan kunde jag 9 arbeta som förut och det syntes nog i hushållet vårt. Jag var den tiden ofta ond i mitt sinne och talade många gånger om huru bra vi kunde haft det om inte — ja, om det inte varit som det var. Men Mathias han sade alltid: Du skall icke tänka så, Berit. Gud vet nog hvad han ger oss och den fattige kan vara likaså lycklig som den rike, om han bara är nöjd. Och du skall icke vara bitter mot far, sade han, ty vi har ju också gjort honom mycket emot, sade han, och om du ville som jag så toge vi gutten med oss och ginge till gamle Arildstaden och både honom tillge oss. Vi behöfde icke derföre begära något eller taga emot något, men ovänskap mellan — föräldrar. och barn är visst en svår synd, ty det står: du skall älska fader och moder. Si, han, Mathias var alltid så gudfruktig han, derföre tog vår Herre hooom tidigt till sig. Men jag ville inte höra på det örat, jag, för jag var stridig, jag ock, som I väl vet, far. Och vi höllo på med att sträfva mot fattigdomen, men det gick inte lätt, för vi blefvo många till sist och Mathias måtte taga sig till med att skjutsa resande, som skulle öfver fjorden. Det litade på krafterna, må tro, och om också inte sista olyckan hade kommit, så hade ban väl i alla fall icke lefvatlänge. Men det är tungt att tala om och I her ju hört huru det gick till ni jag miste honom. Ja, det var en svår sorg och den glömmer jag aldrig 15 on satte händerna för ansigtet och gmet sakta. Efter en liten stund fortfor. hon: cOm jag ändå hade fått suttit, gvar på ladsen så hade det ändå gått an Men arnen voro små och till ingen nytta vid