djup suck och han sade med stark stämma: Ja — ja — jag vill stå upp och gå till min dotter! Men i detsamma rycktes dörren våldsamt upp och en qvinna störtade in och kastade sig på knä för den gamle. Han böjde sig ned öfver henne och hon såg upp på honom: I samma sekund som deras blickar möttes hade de känt igen hvarandra. Det var Berit, det var dottren, och i nästa ögonblick lutade hon högt gråtande sin kind mot fadrens axel. Far, snyftade hon, far, förlåt mig! Jag var olydig mot er, men jag kunde icke annat. Det har jag icke heller ångrat, men jag var stolt och bitter emot er,, och derföre har mitt hjerta blödt länge! Barn, barn! sade den gamle med darrande röst, kan du förlåta migtX Ja, nu, pu kan jag det — sedan jag hörde er säga att I ville komma till mig; ty jag hörde det, far. Jag hade gått hit för att få se en symt af er — jag tänkte strax gå igen — men så kunde jag ej annat än springa in då jag hörde de orden. Gud välsigne dig, Berit, Gud välsigne dig !4 sOch kan du förlåta mig, Beritt, sade Ole sakta. 4Jag kan aldrig förlåta mig sielf. I stället för svar kastade Berit sina armar om brodrens bals och brast ånyo i gråt. Herren vare lofvad och Honom allena vare ära, ty han krossar de hårda hjertan och hjelper de elända, sade den gamla Malene högtidligt. Alla reste sig och knäppte andäktigt samman händerna, liksom till en tyst bön. Det blef sannerligen juleglädje på Arildsstad den aftonen. Malene och Martha sändes efter Berits trenne barn som snartinfunno sig och undrande och försagda leddes fram till morfadren. Då de emellertid snart fingo plats vid bordet och blifvit undfägnade med gröt och kaka, blefvo de mera hemmastadda och deu äldste, som bar sin fars namn, språkade frimodigt om både ett och annat. Ofta nog talade han om han, far, som bleiv4, och hvarje gång ryckte det till i Oles anletsdrag, som af en skarp smärta. Efter en stund togo Marthe och Malene barnen med gig in i en annan stuga, äck der deoch Berts fknlle bo, och deti sednare var snart ensam iied fader och broder. : Det är så godt du talar om huru du haft det under dessa åren, Berit4, sade Ole. cBvärtj blir det att höra, det vet jag nog;