Aftonbladet – 16 januari 1866, sida 2

Följande dagens afton voro alla göromål afslutade och Malene och hennes hjelprederskor kunde tryggt låta husbonden titta i hvarje vråt, ty öfverallt var det ordentligt och rent. Men husbonden satt i tkommerset4 och ingen visste hvad han gjorde der: det var tyst som i en graf der; ingen klang af silfver eller kopparpengår hördes derinne och alla undrade hvarföre bonden satt der hela eftermiddagen. Men Malene visste det, eller trodde sig veta det, ty hon hade på förmiddagen smugit sig derin och lagt bibeln på bordet, samt slagit upp den vid kapitlet om den förlorade sonen. Ole var icke heller inne, ty han gick sjelf och satte ut hafrekärfvar åt småfåglarne; så girig han än var, ville eller vågade han ej afvika från detta uråldriga bruk. Tjenstfolket sutto storstugan, alla snyggt och ordentligt klädda, men alla allvarsamma, ja, trumpna och nästan missnöjda. Någon juleglädfe fanns aldrig i detta hus numera; hvar och nu visste ju att husbondfolket endast moivilligt tillät dem arbetshvila och den välägnad som vid julhögtiden ej kunde undvikas. Det hörjade skymma och Malene hade edan hängt upp grytan i kroken för att koka ulgröten. Marthe, klädd isin mörka, korta sjortel, röda strumpor och skor samt rödt ifstycke med ett par stora silfverhäktor uti, höll på att duka bordet. Hon var den enda som såg glad ut och hon hade också skäl lertill, ty de blänkande Ssöljornat i det röda ifstycket voro splitternya och det var förta gängen Marthe stoltserade med sådan srannlåt. Hon sade sig hafva fått dem af in bror, men såg dervid så skälmsk ut att ngen ville tro henne, huru mycket hon än örsäkrade att det var sannt. Marthe var n rätt vacker flicka, med mörblå ögon, veskuggade af täta svarta ögonhår; håret jar dock ljust, så ljust, att om hon ej hade aft så frisk hy och så blomstrande kinder, å hade hon kanske sett något fadd ut. Det gjorde hon emellertid icke, utan var, om vi nyss sagt, en rätt vacker flicka. Ilon hade tjenat på Arildsstad knappt ett aft år och var föröfrigt från en främmande ygd. n af drängarne satt vid spiseln och läste salmbaoken; ett par andra sutto vid föntret och åto såkaliad mölja?. De hade arit till skogen efter julved och derföre