Aftonbladet – 16 januari 1866, sida 1

sttagas ä Aftonbladets bäda Annons-kontor vid MV, Åftonblads-tryckeriet, Munkbregatan n:o 81 —T — rr STOCKHOLM den 16 Jan, Hvad man än må tänka om den roll Dagligt Allehanda spelar i tulloch traktatstfrågorna, bestridas kan icke, att bladet söker göra skäl för sig samt utvecklar i sina patroners tjensten oförtrutenhetoch en oförsagdhet, som söker motstycke, såvida man icke vill finna ett sådant inför våra domstolar bland denna klass af sakförare, som aldrig tröttna att bestrida? hvad motsidan anfört, eller, om faktum är så påtagligt, att det faller sig svårt att förneka dess till varo, i alla fall käckt ?bestrida allt afseende derpå och förklara det förebragta vittnesbördet icke hafva med saken att skaffa. Det är på håret just denna taktik Allehanda för närvarande följer. Slagen med klara fakta och ovederläggliga siffror på alla punkter, der tidningen sökt ett fotfäste, tröttnar den icke att det oaktadt bestrida deras betydelse, upprepande derunder oupphörligen de vederlagda påstående sa, alldeles som om ingenting hade inträffat. Det såg ut att börja med, som om protektionistorganen nästan skulle trott, att, i fråga om de franska traktaterna, den ekonomiska sidan skulle kunna lemnes alldeles å sido. De skulle kort och godt förklarag grundlagsvidriga, och dermed var den saken slut. Nu har likval konstitutionsutskottet, som i den delen har ett ord med i laget, icke kunnat tillhandagå med det för ett sådant resultats åstadkommande nödiga biträde: men detta besvärar icke Alleaanda på minsta sätt. Traktaterna äro i alla fall grundlagsvidriga?. genom deras antagande gör man sig i alla fall saker till ?ett grundlagsbrott?; genom att förkasta dem skall man rädda våra grundlagar?, på samma gång som vär ?fosterländska industri och Sverges ekonomiska bestånd. Det predikades af Allehanda länge och väl, att traktaterna voro ett ingrepp i folkets sjelfbeskattningsrätt, bland annat derföre att genom dem tullinkomsterna skulle minskas och representationen följaktligen tvingas att höja andra skattetitlar. Det visades visserligen, att sednast församlade ständer i sin inkomstberäkning hade förutsett en sådan minskning i tulluppbörd och derigenom i sjelfva verket bemyndigat regeringen, om sådant behöfts, att afsluta en traktat, så beskaffad att derigenom tullinomsten minskades. Detta faktum har för ingen del hindrat Allehanda attfortfarande påsta, att tulltaxan blifvit genom traktaten ändrad i en riktning, stridande mot ständernas önskningar och beslut. Men nu har dertill I kommit, att, tvärt emot hvad ständerna väntade och beräknade, tulluppbörden icke minskats, utan ökats, sedan traktaterna trädde i kraft. Våra läsare antaga förmodligen, att Allehanda nu stod der förstummadt. kn sådan förutsättning bevisar blott, att man icke känner häårdhetsgraden i den anna, om hvilken här är fråga. Tulluppbörden har ökats, ja, det kan nu icke bestridas, men det återstår er, mina herrar, att bevisa att den ökats till följd af franska traktaten, utbrister Allehanda! Derförutan är alltsammans bara tomt prat?. Att det anförda förhållandet bevisar, att traktaten icke medfört den förespeglade omstörtningen i beskattningssystemet, det låtsar , man naturligtvis icke om. Båkmedlen ha ökats, hvilket bevisar en tillväxt i sjöfarten — detta kan nu ändtligen icke heller bestridas; men icke heller detta faktum får hafva någon betydelse. Det insinueras, att t.illökningen kan härröra från tillväxt i importrörelsen och i utländska fartygs besök i våra hamnar, och den är derföre ingenting att glädja sig åt. Allehanda vet, ait specifika uppgifter i detta fall icke för närvarande kunna ästadkommas då året 1865 så nyss tilländagått, och man får derföre icke begagna sitt sunda förstånd för att draga den sig sjelf erbjudande slutsatsen, att äfven den mest oerhörda tillväxt i import af de i allmänhet föga skrymmande konsumtionsartiklar, som hit inf rå 8, icke kan ha åstadkommit en sådan tillökning i sjöfarten, som den om hvilken båkmed ens tillökning vittnar. Det finnes egentligen blott enimportvara, som fordrar större lastrum och som kan i förevarande afseende hafva väsentligare bidragit, och det är stenkol. Men det gifves i vår handels sednaste utvecklingshistoria icke heller något enda faktum, så glädjande, som stenkoisimportens tillväxt. Man har deri det mest påtagliga bevis på utvecklingen af vår industri och våra kommunikationsanstalter, för hvilka stenkolen äro drifkrattsalstraren. Om importrörelsen har någon andel i sjöfartens tillväxt skall det ofelbart visa sig, att den hänrörer främst från stenkolsimporten, och om så är förhållandet, är det ett godt tidens tecken. Allehanda och dess statsekonomer hafva vidare framlagt en oändlighet af beräkningar, för att visa, att vår utförsel till Frankrike icke kommer att ökas, lika litet som våra fartyg hafva att i denna trafik påräkna någon ökad sysselsättning. Erfarenheten har likväl varit nog försmädlig, att ädagalägga, att redan under det första är, traktaterna tillämpats, vår jernskeppning på Frankrike vuxit med 12 proc. och trävaruskeppningen med icke mindre sn 36 proe. (nära 4 millioner kubikfot trä), under det att drägtigheten af de svenska fartyg som besörjt denna ökade skeppning växt med nära 37 proc, mot näst föregående år, under det att de i samma fart använda norska fartygens drägtighet ökats med icke fullt 30 proc. och de franske med blott föga öfver 23 proc. Men trots allt det stora talet i Allehanda och bland dess statsekonomer?, om erfarenhetens? betydelse säsom den enda tillförlitliga grunden för alla statshushållningen rörande åtgärder, jäfvas betydelsen al! denna erfarenhet med den mest oförlikneliga oförsagdhet, vi vare frestade atl säga fräckhet,. ?Det är ju helt enkelt omöjligt att trakiaterna kunnat förorsaka den stora skeppningen 1865.? Det gränsar nära nog till det löjliga att vilja påstå att tullnedsättningen bidragit att öka träskennnincsen?