Skålen för den nordiska qvinnan inleddes med följande verser af rektor Widell: Vid skålen för den nordiska qvinnan. Här utan vinter firas vinterfester?. Vi sakna is på Mälarn, i vår bål. — Vi sakna mer, vi sakna sköna gäster. Hvar tas då eld att glödza deras skål? De sitta hemma, — Hvem månd detta vålla? — Jag vet det icke? — Vet Du det Sanct Knut? — Du bjöd dem kanske att sig hemma hålla, När Du som helgon här kör julen ut. — Så himlen öfver vinterns brister gråter, Som vore icke allt Dess egen skull — Och vi? — Jo vi en tår nu ta oss åter — För hemmavarande?, slå bägarn full! — Kan ingen blomma Du kring bägarn linda? Bryt blott en liten blyg förgät ej mig?, Och låt ett ljuft och tacksamt minne binda, Ett älskadt namn vid skåln, som räckes Dig! Fast inga blommor finnas här i salen, De stå på landet ännu skönt i flor. — Ha här de vissnat sedan sista balen? -— Der nere Flora än på kall jord bor. På Dahl — så sägs det — blommar nässlan åter, I Skåne ?Smörbolln? ren slår ut sitt gull, Och Ölands moderliga jord tillåter Den späda ?Hästhof? att stå va ckert lull. I söder visar sig en tusensköna, I Göteborg kinesar Primulan På samma säng som ?gossen i det gröna. — Och Bore svänger med Campanulan. Dock bäst i hemmet hjerterosen? blommar. Hell Er, I nordens qvinnor! Vid vår härd I hållen samma värma som i sommar, Der trifves evigt Trohet utan flärd ! Veronica. Skålen dracks med entusiasm och man beklagade allmänt, att icke någon lokal kuunat erhållas, som gjorde det möjligt att bereda damer tillfälle att såsom åhörarinnor deltaga i festen. Under en mycket liflig stämning var säll skapet samladt till ett godt stycke efter midnatt.