Aftonbladet – 15 januari 1866, sida 2

MOLN ocH SÖLSKEN. Berättelse af Charles Reade ). Skona mig, godt folk, sade Hickman ironiskt. Ja, skona honom, sade Patrick enkelt. Jog har skonat honom nu i fem är för Rachels skull; — men mitt tålamod är uttömdtt, röt den gamle plötsligt vredgad, och upplyftande sin etef gjorde han ett utfall mot den hånande Hickman. Casenower och gamle Hathorn lade sig emellan. Låt hooom vara4, sade Hickman. I kunnen vara säkra på, att jag ej skall lyfta min hand emot en åttatio års gubbe. Förr går jag min väg, och han började loma af. SJaså! du är en kruka till på köpet! vrålade Patrick. Då ömkar jag dig. Bort med dig, din usling, med. din lättja, din högfärd, diao låghet, dina pengar och skammen att hafva bjudit dem åt en soldat som jag, hvilken skådat faror och ära. 4Bra gjordt, mr Patrick! utropade Hathorn, det är en heder för en. fattig man att kunna tala på det sättet.? Ja, mr Patrick, det var bra sagdt. Bra sagdt och bra gjordt!4 Hvarje öga var nu med beundran fästadt på Patrick, och från honom vändes de med en gemensam rörelse af förakt till Hickman. Denne krympte ihop för ett ögonblick under denna menniskoögats ljungeld, som är så svår att motstå, och derpå fattade han ett raskt beslut, som slog alla de närvarande med förvåning. Samvetet gisslade honom litet, Rachels köld stack honom, svarisjuka mot Robert tryckte sin giftdd i hans hjerta, det allmänna föraktet esvärade honom, och han längtade att få gifva saken en annan vändning. Under denna besynnerliga sammansättning af känslor och bevekelsegrunder vände han sig plötsligen på klacken och såg dem alla rakt i ansigtet med en min af trots, som gjorde honom mycket vackrare, än de någonsin förr sett honom, och marscherade direkte in ibland dem. . Jag skall visa er, att jag icke är så då4) Se Aftonbl. n:r 1—10.