som om han ville le emot mig. Ack, hvil ket leende, John! Hade du sett det på så nära håll som jag, skulle du ej kunnat sofva i natt. Och mrs Hathorn började snyfta häftigt och vaggade hit och dit. 4Såskicka: efter dem igen4, ropade farern, plötsligt uppspringande. Skicka efter dem, innan någon värre olycka sker — hin toge dem !4 De skola aldrig komma tillbaka hit. De äro fattiga men: rättskaffens och stolta; och vi hatva sårat dem för djupt och bittert. tHvar är han?4 hviskade farmern. I ladan, med sitt ansigte nedborradt i halmen, som en den der ej vill tala eller se eller höra af verlden mer igen. Kanske han sofver?4 Nej, han sofver icke. 4Git honom litet tid på sig; han kommer sig nog, när han fått gråta sitt lystmäte.4 Han gråta? O nej! det är för djupt till det; han skall dö för sin egen hand eller gräma sig till döds. Han blir icke länge här, froktar jag: vi få emotse mörka dagar, gubbel4 Hustru4, sade Hathorn darrande; du är mycket hård ermdt mig; vid att höra dig skulle man tro, att jag vore en elak fader och ville taga lifvet af min son. 5 Nej, nej, John! Men vi voro för högmodiga och vi hafva förödmjukat de fattiga och bedröfvade; och himlen välsignar ej dem, som göra så, och kan det aldrig heller. Jag vet icke, hvad jag skall göra, Jane. Icke heller jag, mer än att bedja till Gud; det är min tillflykt i faror och bekymmer. uJa, P! det kan då aldrig göra någon skada på något håll.4 Medösn de gamla makarne sutto med dystra och ångestfulla hjertan, träffades plötsligen deras öra af ett muntert rop. Det var mrs Mayfields röst; hon kom i traf appåt vägen med mr Casenower; hon steg af, kastade tygeln till honom och spranj in i slit eget us, der Hon ifrigt stökade