n stat. Således komma de friheter, som eviljats Monaco beträffande sjöfarten, de olk till godo, hvilkas regeringar af vår tverkat stadgandet om den mest gynnade ation, åtminstone så tillvida som denna öreskrift är upptagen i det med dessa reeringar ingångna lördraget. Så säger åtninstone logiken. Lätom oss nu undersöka vad som stadgas i de nyligen afslutna särkilda fördragen. Sjöfartsfördraget med tullföreningen stad ar i sin artikel 7, att fransmännens kej-s are förbinder sig att låta tullföreningsstaernas fartyg åtnjutå alla de förmåner, som 1an hädanefter kan komma i tillfälle att i ina hamnar medgifva något annat europeiskt olk i afseende å den indirekta sjöfarten.? Den sjöfart, som kallas indirekt, är den, wvilken i Frankrike fraktar varor under en innan flagg än deras hemlands. När ett artyg från Stettin eller Danzig i Glasgow nlastar skotskt tackjern på Bordeaux eller Marseille, gör det indirekt sjöfart. Likaså gör det, då det i Londons. dockor hemtar wustraliska yllevaror, för att föra dem till Dinkirchen, hvarifrån jernvägen skall fortskaffa dem till Sedan, Reims eller Roubaix. kraft af artikeln 7 i fördraget med tullförningen är den nödvändiga följden af artikeln 4 i fördraget med Monaco, att det här ofvan förutsatta preussiska fartyget i båda de fall vi påpekat, är befriadt från all afsiftsförhöjning för flaggan. Då fördraget med tullföreningen icke innehåller någon föreskrift, som kan tillämpas på kustfarten, förblir denna särskilda sjöfart förbjuden för preussiska och andra tuliföreningstartyg. Fördraget med Hansestäderna är på lika sätt affattadt som det vi nyss anfört i afseende å den indirekta sjöfarten. Dessa fristäders fartyg äro således likasom tullföre-: ningens hädanefter befriade från förhöjda afgifter för flaggan för alla grenar af denna sjöfart. Men detta är icke allt. Samma fördrag innehåller en artikel, som är af enahanda syftning som artikeln 38 i fördraget med Holland, om hvilken vi straxt skola tala. Fördraget med Sverge och Norge innehåller ett stadgande, eom är icke mindre bestämdt än stadgandet i fördragen med tullföreningen och Hansestäderna. -?De svenska. och: norska fartyg?, heter det, ?hvilka komma till Frankrike från ett tredje land, skola i alla afseeenden behandlas såsom den mest gynnade nations fartyg.? Följaktligen betyder fördraget med Monaco för den norska flottan, som är ansenlig, och för den svenska, som ej är att förakta, en fullständig befrielse från differentiella afgifter för age i alla fall af indirekt sjöfart och särskildt för nederlagsvaror. Dessutom finnes ett stadgande, som är liktydigt med artikeln 38 i fördraget med Holland. Fördraget med Italien är icke mindre liberalt. Det innehåller stadgandet om den mest gynnade nation. Man finner der dessutom redan i verket satta föreskrifter, om ångfartyg, som kunna å ömse sidor idka kustfart vid Medelhafvet, samt i afseende å de franska koloniernas handel. Slutligen innehåller fördraget med Holland i fuilt mått föreskriften om den mest gynnade nation. Den är så lydande: Artikeln 38. De båda höga kontraherande parterna skola icke kunna bevilja något privilegium, förmän eller afgiftsfrihet rörande handeln och sjöfarten åt någon annan stat, så framt desamma icke i samma ögonblick utsträckas till deras respektive undersåter.? Af denna redaktion följer, att den holländska flottan hädanefter är berättigad att idka kustfart hos oss, emedan denna förmån blifvit förunnad Monacos fartyg. Det förhåller sig på samma sätt med Italien, Hansestäderna, Sverge. och Norge. Man finner således, att fördraget med Monaco i Frankrikes handelslagstiftning inför en vigtig förändring, som icke kan annat än gagna vår handel, våra särskilda industrigrenar och konsumenten, hvilken är alla menniskor. För fem stater, hvilka ba något anseende i verlden för sina haadelsflottors storhet, Italien, tullföreningen, de förenade rikena Sverge och Norge, Holland och Hansestäderna, medför det atskaffande af de förhöjda afgifterna för flaggan beträffande den indirekta sjöfarten, hvaribland ettsärskildt fall utgöres af handeln på nederlag. För fyra af dessa stater stadgar det delaktighet i kustfartsrätten på jemlik fot med den franska flottan. Sedan detta upphärfvande af inskränkande förordningar försiggätt i och för dessa stater, har man: väl då några giltiga skäl att förvägra England det? Det vore att illa belöna den goda vilj:, hvarmed det 1860 gick in på handelsfördraget. . Kan man förvägra Belgien det samma? Vi tro det icke. De fördrag, vi ha omnämnt, göra en sådan breche i det på sjöfarten tillämpade protektionistsyste met, att det enda rimliga steg, sem äåterstår att taga, är att helt och hållet frångå detta system i afseende å alla flottor. Men under denna. förutsättning är det oundgängligen nödigt att bevilja vär sjöfartsindustri förmåner, som man förvägrat eller allt för knappt tillmätt densamma. För att de franska skeppsredarne må ställas på fullkomligt jemlik fot med utländningarne, är det nödvändigt ätt låta dem tullfritt utomlands köpa segeleller ångfartyg, och man måste bevilja skeppsbyggarne fullkomlig afgiftsfrihet för alla materialer, som ingå i ett ångeller segelfartygs sammansättning. Att uppskjuta med dessa eftergifter vore en ojemlikhet till men för våra landsmän. Hvad beträffar de inskränkande påbud, som föröka den franska flottans kostnader utan -os — FE