Nå, Rachel?, sade Robert, ?jag är glad att ni är här igen; de gjorde orätt i att förolämpa er och nu rätt i att hemta er tillbaka; men det är ingenting, som jag har med att göra.? ?Nej, mr Robert?, sade Rachel lugnt, roch det är emot min vilja, som jag är här igen Eva dessa ord gjorde hon en rörelse för att gå, men Robert hejdade henne och derunder sade han: Nå ja, jag hindrar er ej att gå eller stanna. Folket pratar en hop saker här om er och mig; men har jog någonsin sagt ett ord till er, mer än vanlig höflighet? ä PNejs och ej heller skulle jag hafva tålt jet. Åh, ni är stolt; det anstår er belägenhet, sade Robert bittert. En man och en kristen borde tänka två gånger, innan ban påminde mig om min belägenhet?, utropade Rachel med flammande ögon, och då ni ej har någon kän ? sla derför, hvarföre tala till mig alls?? 4Det var ej min mening att såra er4, sade Robert med känsla: Jag beklagar er. S; ara ert medlidande för den, som be är det, var det stolta svaret. Hvad! skola vi då falla ned och tillbedja er? os En oförskylld olycka, som ej klagar, ekulle kunna påräkna nögon smula aktving, tycker jag. Ja, Rachel, men den skulle vinna mera aktning, om ni ej hade hållit den så dold. Mr Robert4, svarade Rachel, på hvad vi redan kallat hennes tvära sätt, fattigt folk måste arbeta och böra arbeta; och som ingen vill gifva en flicka, i min helägenhet, som ni kallar det, arbete, eller tillåta henne vara hederlig, så dolde jag mitt fel — om det var något fel å min sida. Och jag kallar det grymt att låta en man älska er och dölja er bistoria för honom. Ja, men jag uppmuntrade ej någon att älska mig; således är jog ej skyldig någon min histörig.s