med att gifva befallningar och ställa i ordniog två rum för några väntade gäster. Några minuter förflöto och till Hathorns förvåning och hans hustrus förtjusning kom vagnen snart i sigte med Rachel och Patrick. De gtego ned ur vagnen och fördes af mr Casenower in i mrs Mayfields hus, der de efter alla denna dags mödor och sorger funno en välkommen och behöflig hvila. Men Rachel visade mycken oro; hon hade, varit högst obenägen att återvända; men mrs Mayfield hade bedt dem båda så enträget, med tärar i ögonen, och Påtrick hade visat en så stark önskan att komma tillbaka, att han slutligen gifvit ett passivt samtycke. När underrättelsen om deras återkomst meddelades Robert af hans mor, förrådde han sig för henne; han slog armarne om hennes hals, somen flicka — men i hans sänkta blick och mulna sätt kunde isgen af de andra upptäcka, om han var glad eller ledsen. Han gick ut till sitt arbete nästa morgon som vanligt och gjorde icke ens en fråga om Rachel. Omkriog kl. 12 dagen derpå fick mrs Mavfield se honom komma hem ifrån fältet och dröja längre än vanligt derute. Hon bjöd Rachel att komma och se på hennes favoritkalf, och förde henne helt förrädiskt direkte dit, der Robert var. Ack!? utropade hon plötsligt, ?nu kommer jag ihåg en sak, som jag måste göra, men här är Robert, han kan ersätta mig här. Robert, tag du och visa henne min kalf, den röda och hvita, så är du snäll, jag behöfs derinne.? Och i ett ögonblick var hon försvunnen och lemnade Robert och Rachel, ömsom blickande på hvarandra och ömsom på marken. När Rose lemnade dessa båda på tu man hand, tänkte hon, oskyldigt nog, att saken var till hälften uträttad, såvidt den rörde lem. Hon hade ej beräknat parternas kasekter och stolthet. : De voro hvarandra föga värmare nu, än på tjuge mils afstärd;