Aftonbladet – 12 januari 1866, sida 2

enskilda vinning. . Någon varaktig fördel kan heller aldrig hemtas at rättsvidriga stadgar, sådana som de, medelst hvilka hvarje intresse söker tillskansa sig s. k. Pskydd?, d. v. s. utvägar att kunna lefva på andras bekostvad. Allt hvad man härigenom vinner som producent, förlorar man som konsument, och mer dertill; ty näringslöshet och fattigdom bli slutligen allas lott, då en hvar, i hoppet och inbillningen att genom skyddet kunna preja och lefva på andra, lockas att åsidosätta egen omtanke, lit och företagsamhet. Som princip är allt slags skydd oberättisadt, sävidt det brandskattar enskilda personer. Är någon näring af verklig statsnyttig beskaffenhet, men ej kan af sig sjelf upprätthållas, då inträder statens pligt att komma till undsättning, men på direkt väg, genom statens egna medels ej genom skattläggning på enskilda personer för deras förnödenheter. Hvilken konseqvens ligger t. ex. deri, att man uppgör den allmänna bevillningen genom skattläggning efter förmögenhet, så att barn och obemedlade under en viss inkomst äro från sådana utskylder befriade; men när man sedan kommer till den tio gånger större tullbevillningen, så glömmes totalt den vackra frasen om de obemedlades skattefrihet, och dessa underkastas en långt Irygare beskattning såväl i finanstult till statskassan som i skyddstulltill producenten. Detta är ju ej annat än ett olficielt skrym teri. Och få agitationerna framgång, så skola snart äfven de fattigaste betala skatt för hvar tråd de skyla sig med, för hvar dt de förtära till det tarfligaste uppeälle. Hur länge skall väl den enkla sanningen förbises, att allt skydd till vinst för säljaren i och med detsamma är ett våld mot, en plundring af köparen, således en kränkning af enskilda medborgares eganderätt, och på samma gång en inkräktning på statens beskattningsrätt. Att tvinga någon att, för hvad han behöfver till sitt uppehälle, betala en annan samhällsmedlem högre pris, än hvartill en frigjord handel skulle kunna anskaffa dessa förnödenheter, är i sjelfva verket ej annat än ett bemyndigande för producenten att af konsumeniens tillgångar lägga sig till skilnåden mellan varans verkliga värde och det konstgjorda skyddspriset, således ett slags legalisering att gå i andras fickor. Lika klart är, att hela det belopp, som folket på detta sätt måste erlägga i skatt till vissa privilegierade näringsklasser, utgör -en skattesumma, som staten afhänder sig sjelf, hvaraf den går i mistning för sina egna behof, och till hvilkas betäckande den sedermera nödgas pålägga folket nya skatter, sedan den på sina skyddslingar förspillt hvad nationen til! dem betalar. Så t. ex. om ej Sverge vore välsignadt med 12 sockerbruk, utan utifrån införde hela sitt bebof af raffineradt socker, å skulle, utan att konsumenten betungades det minsta högre än nu, statskassan årligen ha en större inkomst af nära 3 millioner. Det är och blir en rättskränkning, när staten pålägger skatter annorlunda än för det allmännas behof och för att fullgöra sina förbindelser. Så länge: dock dessa skyddstullar icke höjas, utan småningom och utan brådstörta öfvergångar, för att icke molestera de under dessa förhållanden uppväxta näringar, lindras, torde de dock böra med tålamod fördras; men lyckas man genomdrifva stegringar i skyddstullstarifferna, då torde man snart få smaka följderna af en ny agitation I la Cobden och något skyndsammare äu eljest få det begreppet inskärpt, att tullagstiftningen, lika med all annän lag, måste stödja sig på rättsprinciper och ej utgå från en äsigt, som står i rak strid mot allt hvad rätt och billighet bjuda. Man torde då komma i en oväntad erfarenhet af att folset blifvit betänkt på något skydu äfven för konsumenterna. De utgöra störta delen af landets befolkning och betunsas på alla sätt och alla håll, med direkta itskylder till staten och indirekta afgifter ill pioducenterna. Man borde dock en gång göra sig reda ör hvad det der skyddet innebär, och att let ej betyder annat än att lefva på andras ,ekostnad, d. ä. af andras arbete, ej af sitt get, eller att af andra roffa. deras tillhöigheter. Men när alla handteringar, alla yrken väl hunnit bli välsignade med en så beskaffad rofferirätt, hvad blir då slutliga esultatet? Att ingen vinner derpå, men ulla förlora. Ty hvad den ena fär mer i fverpris, :måste han sjelf i öfverpris ge ut it de andra. En ofantlig skara tjenstemän — Frankrike har i dess. dar kunnat reduera sin tullbetjeningsstat med 4 millioner r. pr år — måste underhållas för att tilämpa och kontrollera alla dessa skyddsbetämmelser; ett odrägligt förmynderskap ch reglementerande med statsstyrelsens inlandande i allt blir följden; och slutligen li allas produkter så dyra, att de hvarken å inhemska eller utländska marknader unna uthärda täflan med främmande länlers arbeien och konstflit. Sålunda upptår förlust för alla och i första rummet för len stora mängd, som prejas af alla utan tt kunna preja tillbaka. Det är ett stort misstag att anse frihanlelsteorin endast hyllad af ultraliberalisnen. Hans Järta, Sköldebrand, Skogman, lak. Cederström, B. Rosenblad voro bland lögre byråkratin dess målsmän; Carl Johan illsatte ännu 1839 en högst liberal tull