Aftonbladet – 12 januari 1866, sida 2

läsaren, som jag tror; men hvilket svärd, som under hela denna tid sargat Rachels och den gamle soldatens hjerta, detta vill jag hoppas han icke måtte känna. VII. De tilldragelser, vi berättat, hade ej förr egt rum, än en stor förändring tycktes komma öfver mrs Mayfield. : Hon gick omkring till sina sysslor som vanligt, men ej med samma nit och verksamhet; och hennes lifsandar voro så nedstämda, att hon litet emellan brast i tårar. När hennes pigor, redliga landtflickör, hvilka ej, som det förnäma tjenstfolket i London, voro högdraget likgiltiga för hvar och en i huset utom sig sjelfva, sågo det moln som hvilade deröfver, och mrs Mayfield beständigt gråtande, hon som aldrig gret annars, började de också lipa af sympati, och hela huset var som uppoch nedvändt. Robert hade försvunnit, och de kände alla att det var ett kärleksverk att ej fråga, hvart han tagit vägen, eller gå honom nära på en stund: alla ntom modren, som ej kunde motstå modershjertats längtan och behof; hon smög sig tyst efter honom på afstånd och vakade öfver sin gosse, i händelse möjligen något ondt skulle komma öfver honom. Slutligen efter många bemödanden att genomgå sina vanliga pligter, gaf mrs Mayfield vika, satte sig ned i sitt eget rum och gret öfver all den sorg, som hade kommit öfver hemmet, och såsom alla ädelsinnade natnrer göra, om man bara ger dem tid att tänka, klandrade hon sig sjelf mera än nåson annan och önskade sig död och be srafven, om bara derigenom de andra kunde blifva lyckliga igen som förut. Medan hon var i denna sinnesstämning och satt med hufvudet gömdt i händerna, hörde hon ett ätt butler, och då hon blickade upp, varseolef hon ett sorgset ansigte vid dörren — let var mr Casenower. Jag har kommit att säga er farväl, mrs Mayfield.?