Aftonbladet – 12 januari 1866, sida 1

; C.G. fornborg, Storg..9; N. G. Söderberg, Storg. ottagas ä Aftonbladets båda Annons-kontor vid M, Aftonblads-tryckeriet, Munkbragatan n:o 81 RAR BATTRE TREAN RT STOCKHOLM dea 12 Jan. Dagligt Allehanda gjorde sig för några dagar seden ett nöje, att göra den större allmänheten närmare bekant med? författaren till en ströskrift under titel: Omvåra näringar och frihandeln?. Tidningen hade redan förut förordat skriften hos ?hvar och en, som var angelägen att skaffa sig maleralier för bildandet af ett sjelfständigt omdöme i dessa ämnen?. Det synes af allt detta, att skriften i fråga betraktas af de rätttroende såsom en af dessa skyddssystemets monitorer — för att låna ett uttryck af hr Treffenberg — hvilka förmenas skola gifva franska fördragen de tillintetgörande grundskotten?. Vi ha reden haft tillfälle att påpeka denne författares temligen oförbehållsamt uttalade önskuingar och syften. Han vill, till en början, att traktaterna med Frankrike sans phrase förkastas. (De af oss kursiverade orden äro i D. A. för bättre effekts skull tryckta med feta stilar.) Vidare begär han (också med fetstilar), att en ny tulltaxa uppgöres, med den sednast före frihandelsperioden gällande till föresyn, men naturligivis med de förändringar, som nya förhällanden i åtskilliga fall rättfärdiga?. Till detta nya redskap för skapandet af allmänt välstånd hörer naturligtvis utförselstullar, i vissa fall låga?, i andra fall högre? införselstullar för alster af jordbruk och manufakturer, tullfrihet å salt, tulirestitutioner eller utförselspremier för flera alster än hittills, och tallstämplingens återinförande. Slutligen påbjuder författaren, såsom vore det den enklaste och lättaste sak i verlden — och återigen med feta stilar — att i grundlagen må införas den tydliga bestämmelse, alt. regeringen ej wlan rikets ständers bifall må vidtaga den minsta förändring i tullbestämmelserna, utom, hvad redan är medgifvet, att undantagsvis, då behofvet det kräfver, modifiera tullen å spanmål!? Vi ha visserligen icke tagit till ordet i ämnet för att säga denne författare och dem, som tilläfventyrs zvilja i honom se en n svensk statsekonom?, för hvilken de ?böja sig med vördnad?, att till en ändring i våra grundlagar icke blott fordras bifall af riksdagens båda kamrar, utan att i sådana saker regeringen äfven har ett ord med i laget, och att det åtminstone icke är mycket sannolikt att konungen, af hvilken rådgifvare personal han än blefve omgifven, skulle afsiå från ?sin obestridda makt att nedsätta tullafgifter?, såsom sjelfva konstitutionsutskottet för icke så många år sedan uttryckte sig, helst som han många gånger haft tillfälle at till landets nytta utölva denna vigtiga rättighet. Vi ha egentligen velat tala några ord med den ärade författaren om de skäl, som skulle förefinnas att så der utan alla omständigheter, eller, så som han behagar säga: sans phrase, vräka under bordet en isiatshandling af yttersta vigt för vårt land och dess ställning till främmande mäkter. Vår man är naturligtvis en statshushållare af den skola, som med ytterligt förakt talar om teorier. Finansläran är en erfarenhetsvetenskap?, den praktiska statsekonomien är något, som ständigt skall göras?, heter det. Vi känna icke någon statsekonom, förtjenande detta namn, som bestrider erfarenhetens betydelse, såsom grundval för de statsekonomiska sanningar, hvilka af vetenskapen antagas såsom bevisade; men högst besynnerligt vore, om erfarenheten aldrig skulle få leda till någon slutsats, om genom densamma ingenting skulle få anses bevisadt och om den följsktligen icke skulle förr eller sednare leda till en teori. Vill -manicke medgifva detta, är det sannerligen icke värdt att man vidare talar om fivansläran såsom vetenskap. Vi vilja emellertid alldeles icke tvista härom med dessa herrar, som, ehuru de gifva sig sken af att vara förbålt stora statsekonomer, i sjelfva verket förneka statsekonomien såsom vetenskap; ty det är na.urligt, att om den teori man trör gig ha funnit, verkligen är riktig, så skall den bekräftas af en. fortgående erfarenhet. Men vi vilja deremot tillse, hvad alseende som af dem fästes på erfarenhetens mest ögonen fallande och påtagliga vittnesbörd. Alla de kraftåtgärder, som af ströskriftsförfattaren påyrkas, skola vidtagas för att rädda hvad som räddas kan?, innan änau den e, k. fribandela tillintetgjort hela återstoden af den utveckling och välmakt, till hvilken våra näringar höjde sig under tiden näst före 1857, då de fria idgerna? först fingo inträde i vår statshushållning.? Detta tal om hela återstoden? af näringarnes utveckling måste obestridligen innebära ett pästående att en god del deraf gått förlorad sedan guldåldern näst före 1857. Hvad säger härom den af officiella, ovederläggliga silfror bestyrkta erforenheten? Låiom oss tillse. Då det talas om våra väringar, lärer väl frögan. åtminstone till en hufvudsaklig del vara om fabriker och manufakturer. Hvad vittnar erfarenheten om deras ställning sedan 1857? : Tager man medeltalet af tillverkningsvärdet för samtliga de i k: mmerskollegii berättelser inbegripna fabriker och manufakturer under de tre åren 1855—1857 eller just den period, på hvilken författaren hänsyftar, finner man detta värde utgöra 60 589,434 rdr, mot öfver 71 millioner år 1864, utvisande en: tillväxt i tillverkningsvärde af omkring 18 procent under denna koria tid. Detta glädjande förhållande blir så mycket mer öfverraskande om man tager den allmänna ställningen och särskilda inträffade omständigheter i betraktande. Till en början bör man icke glömma, att under de tre är, tom vi valt till jemförelse, hade det österländska kriget alstrat undan