Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 2

dessa Roberts ord, men som hon var en stolt qvinna och ingen lyssnerska, var hennes impuls att genast draga sig tillbaka och ej höra mer. Innan hon hunnit nog längt ditin, svarade Rachel likväl: Förlåt mig, mr Robert. Jag måste säga nej!4 Ni vägrar att blifva min hustru? Ja, sir! men ännu alltjemnt gret hon. Mrs Mayfield hörde orden, i det hon aflägsnade sig, men såg ej tårarne. Robert säg tårarne, men kunde ej förstå dem. Han gjorde en hastig, förtviflande åtbörd för att visa Rachel, att han ej hade något mer att säga till henne, kastade sig derpå på en stol och lutade sin brännande panna mot bordet. Rachel gled tyst ut. Vid dörren såg hon sig tillbaka på Robert med ögonen fyllda af tårar. Hon hade knappt varit borta en minut, när Rose Mayfield återvände, kom in och satte sig sakta ned midtemot Robert och betraktade honom ifrånvändt med ett avsgte, i hvilket man kunde skönja de mest motsatta känslor, kämpande cm herraväldet. VI. Robert upplyfte slutligen. hufvudet och såg mrs Mayfield. Han tilltalade henne med mulen vppsyn: ?Så att du visar bort vårt tjensttolk ?? Icke jag, svarade mrs Mayfield skarpt. ?Det är ej vi, som skicka bort Rachel, det är du.? ?Nej, har jag ju sagt; tror du den der flickan mer än mig?? ?Du förolämpade henne. Hvad hade hon gjort dig? ?Jag frågade henne bara, huru länge hon ämnade stanna här eller någontitg ditåt.