Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 2

kAlle ora so kollegii embets och tjenstemän. —— — Kongl. Stora teatern gaf i förgår afton Rossinis ?Wilheim Tell? med den väntade nya rollbesättningen, nemligen: hr Behrens i titelrollen, hr Arnoldson som Arnold Melchtal, fru Michaeli i prinsessan Mathildas parti, hr Sandström som gsmle Melehtal samt hr Weiss i Gesslers roll. Denoa storartade opera, hvari Rossini en gång ville visa verlden att äfven han förmätt göra sig förtrogen med den tyska musikaliska skolans större allvar och grundlighet, har alltid varit ett favoritstycke hos publiken och hade nu genom rollförändringen erhåilit en särskild lockelse. De förhoppningar, man fästat vid den nya rollbesättningen, blefvo ej heller svikna. Man torde kunna säga att öfverhufvudtaget operan knappast varit här återgifven på ett mera jemngodt och tillfredsställande sätt än nu var fallet. Hr Behrens hade egnat ett noggrannt studium åt Tells roil, hvilket flerstädes visade vackia och erkännansvärda resuliater. Särskildt anmärka vi den måtta och begränsning af gestikulationen, som hr Behrens här iakttog, kanske mer än i någon föregående roll, om han också i en och annan scen tycktes glömma att Tell aldrig får synas angelägen att visa sitt mod och sin kraft i det yttre. Den mjukare klangfärg, hvaraf hr Behrens präktiga röst är i besittning, var af förträfflig effekt i ecenerna med Jemmy, som gåfvos mycket väl och som ej heller böra kunna gifvas annorlunda med en sådan motspelande i Jemmys roll som fru Strandberg, hvilken återgifver densamma ned lika sanning, friskhet och naivetet som tilliörene. Hr Arnoldson kan nu äfven räkna Arnold Melchtal till en af sina öfriga framgångsrika roller. Hans konstnärliga utförande af sångrollen understöddes af ett godt och vårdadt spel, och han deltog på ett ej mindre talangfullt sätt i duetten med Tell i första akten, hvilken duetts sednare del dock tager i anspråk en mera glödande värma i uttrycket än hvad den i förgår erhöll — än i duetten med Mathilda och i den präktiga trion -.med Tell och Walter First i den tredje, hvari hr Willmans djupa basstämma är af en så ypperlig medverkan. Att Muaihildas korta parti vann ett ökadt intresse och en n glans genom fru Michaelis fulländade utförande torde vi knappt behöfva tillägga. Hr Sandström hade som gamle Melchtal gjort sig väl reda för sin uppgift, om också en nägot starkare färgläggning af rollen kunde varit att önska, hvilken ej heller skulle ha skadat hr Arlbergs i öfrigt förtjenstfulla framställning af den flyktande herden Leuthold. Hr Weiss Gessler var kanske något väl grof och simpel. — De stora körerna gingo med god sammanhållning och utmärkte sig för kraft och friskhet. Operan rönte ett särdeles gynnsamt emottagande af den fullsatta salongen, och innehafvarne af de förnämsta rollerna inropades såväl åtskilliga gånger under styckets lopp som vid dess slut. H