Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 3

Ansändt) Vid fru Sophia Fredrika Levertins graf! Ack, åter öppnas grafvens hamn Och sorgens tårar falla, Den Gud nu kallat till sin famn Hur kär hon var oss alla! En femtonårig ros, hon gick Sin trohet bort att gifva; I två och sexti år hon fick, Sin makes glädje blifva. Sen kom en dödens engel huld Den dyra bort att taga, Och mycket ringa var den skuld Han hade bort att. tvaga. flon var så glad, så mild, så god I lifvets alla skiften Och hemmets härd, hur hon förstod Den vårda, intill griften! Som Maka, Mor, som Vän hon var En lärdom för oss alla. Ett minne här hon lemnat qvar Som skönt man väl kan kalla! Ej mer i grafven blicken ner I Make, Barn och Vänner! Hon är ej der, hon till er ser Från hiuiden. och er känner. TP