Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 3

som Bellman säger, af färsköl ett krus och hvar sitt ljust. Adjunkten förtrodde mig i hemli het, att så präktiga flickor finnas hvarken i Lund, Malmö eller Köpenhamn. De skälmaktiga ungarne, både stora och små, hade dessutom hemliga arbeten för sig på lediga stunder. Nyckeln var ständigt tagen ur flickornas dörr, och på denna hade de satt en inskrift med stora bokstäfver, så lydande: ?Var god och knacka på, ty här arbetas på julklappar.? Och här snoddea, snörptes, virkades och broderades ända till långt fram på nätterna, Tiden gick som en dans. Man räknade redan dan för doppardan?, som det heter. Andtligen randades julaftonen, som i år iuföll på en söndag. Efter .gudstjenstens slut klockan 12 vandrade ungdomen ut i den närbelägna skogen, för att utvälja och hugga julgranen. Det var en herrlig dag, med högblå himmel och mild Intft. Solen stod väl mycket lågt ty det är så hennes sed vid jultiden?, men hennes strålar gjorde dock en lysande effekt mot den lätta rimfrost, som hävgde i fransar ned fran de gröna träden. Ispetsen sprang Ernst med dragen sabel och ropade, att han och ingen annan skulle hugr ga julgranen. Diängen Anders, som medföljde med en yxa, lofvade att upga herrn skulle få hjelpa till. ?Här är en som passar? skrek Lina. Ah uvej, den är förliten; här är en annan? ropade Fuga ?Hugg den, Anders.? Men Carin hade upptäckt en tredje, som syntes henne bäst, och så disputerade man, under det att adjunkten och Malin arm i arm vandrade före på den vackra skogs-stigen. Jag ilade en gång förbi dem och såg då att Malin var blos: gande röd och hörde henne sakta yttra till