Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 2

satt, och innehåller två rätt vackra berättelser som, änskönt de tydligen visa huru Synnäve Solbakken?, Arne? och ?En ;lad Gut? gått före och röjt väg, dock in nebära rika löften om, att hos denne för: fattare måhända skall utveckla sig en vacser och originel talang för den berättande genren. Någon allmännare uppmärksamhet — och en sådan, vare sig att den går ut på att erkänna eller att bekämpa, är väl aödvändig för hvarje est tisk författares ut veckling — befara vi emellertid, att han svårligen skall vinna, så länge han omgär dar sina tankar med det för flertalet läsare högst besvärliga landsmålet?, hvaraf han är en fanaiisk anhängare. Föratt uppräkna alla någorlunda värderika bidrag till den estetiska jullitteraturen, vill jag nämna forstmästaren J. B. Barths ?Optegnelser fra mit Jegerliv?, en samling rätt lifliga bilder från lifvet i fjelloch skogsbygden. samt andra, med ett par skizzer tillökta, upplagan af Schultzes lilla bok ?Fra Loio ten og Solör? som, om jag minnes rätt, re: dan njutit äran att öfversättas på svenska. Af de mångfaldiga tillämnade tidskrifter och tidningar, som jag för någon tid sedan omtalade, komma sannolikt blott två aft skåda dagens ljus, om ock endast för ati att lefva ett efemeriskt lif, nemligen veckotidningen ?Norsk Folkeblad?, hvars första nummer jag stundligen väntar, samt månadsskriften ?Norden?; hvaraf ett profhäfte föreligger. Det innehåller, utom ett par artiklar som ej ega något specielt intresse för svenska läsare, ett föredrag af lektor L. K. Daa i det skandinaviske Selskab den 7 No -vember 1865 ?Om Nationalitetsforholdene i Finmarken?, hvilket förtjenar uppmärksamhet. Lyckligwis har det ej ännu kommit så långt, att vi i Finmarkens blandade befolkning fått våra Slesvig holsteinare, och skulle det ock ej vara alldeles fritt för att pt i tysthet bedrifves litet? Wihlerei?, så har det dock ej ännu utvecklat sig en så stark splittring mellan dervarande olika nationaliteter, att ej en politiskt klok och — hvilket i grunden dermed sammanfaller — strängt rättvis uppmärksamhet från norrmännens sida på de två andra stammarnes berättigade anspråk kan förekomma en allvarsam brytning, hvilken skulle gifva intresserade främmande äskådare tillfälle till agitationer. Ånnu tro och hoppas vi, att den Finmarkska frågan är en rent inre. som det skall lyckas oss sjelfve att lösa, om de: hinder undanrödjas, som ligga i ty värr alltför många Finmarkska såväl embetssom privatmäns lust att utan förberedelse och utan moderation tvinga den lappska och finska befolkningen att uppgå i den norska. Att det med tiden skall och måste gå derhän, att norsk nationalitet och språk bli-enrådande i dessa nejder, derom kan knappt något tvifvel finnas; men just derför är det en pligt för den stam som, stödjande sig på sina fria politiska institutioner, sitt utvecklade språk och sin högre bildning, är förvissad om den slutliga se gern, det är dess pligt att gå tillväga med klokhet och öfverseende, att ej genom sådana hätska omdömen eller öfverdrifna beskyllningar mot den leppska och finska befolkningen, hvarför tidningarne i dessa trakter stundom göra sig till språkrör, oupphörligt hindra klyftan att fyllas. Mun har ?från politisk ständpunkt? funnit betänkligheter mot offentliggörande al Daas afhandling. Men är det sannt, som han anför om förhållandena i Finmarker och om den fara, som lätt kan uppväxa, derest norrmännen oklokt begagna sin öf. vervigt, så får man hålla tillgodo med sanningen, och om det ock kan vara obehag. ligt för de enskilde, som gått för långt : sin ifver, att göras uppmärksamma på de faror, som häraf kunna uppkomma just föl den sak, de sjelfva velat tjena, så är de dock bättre, än om man i blindt sjelfförtro ende tillsluter ögonen och tröstar sig med. att allt är som sig bör, ända tills olyckar skett, förevändning till främmande inbland ning gifvits och det ejlängre står i vår mak! att ändra gjord gerning.