Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 1

kastade en bönfallande blick på sin kusin; Rachel uppsteg från sin knäböjande ställning och sade till Patrick med en halfhög ton, som just var ett motstycke till mrs Mayfields: Farfar, vi hafva varit här länge nog, kom4 — och hon ledde honom in i stugan. Det ligger värdighet i en tyst, undergiven, oförskylld smärta, och någon sjädar värdighet tycktes tillhöra denna olärdjå landt flicka och uppenbara sig i allt Hvad hor sade eller gjorde; och detta tyrtktes.franställa hvar och en, som sade eller gjorde något emot henne, i ett ofördelaktigt ljus. När hon ledde bort sin farfar med dessa få enkla, men smärtfulla ord, vid hvilzas ut talande hon ej förrådde en skymt af harm eller bitterhet, kastade mrs Hathorn en blick af skygg förebråelse på sin kusin, och denna blef blekare med detsamma; men hon besvarade mrs Hauthorns blick endast genom en trotsig knyck på hufvudet, och som hon ej fann rådligt att tala vidare i ämnet, störtade hon in igen och inneslöt sig i sin egen sal, der hon flämtande vandrade upp och ned som en liten hyena. Piötsligt fick hon syn på gamle Hathorn, stående som en staty på det ställe, der Robert lemn.t honom. efter att hafva yppat sin kärlek till Rachel och sitt fasta beslut att aldrig gifta gig med någon annan qvinna. Vid åsynen at farmern, föll en tanke mrs Mayfied i sinnet. — 4Den der Hickman är en lögnare ändå, när allt kommer omkring; jag bör ej vara för hastig att tro allt det der om Robert och flickan. Jag skalllura utfarmern.? Jag skall lära ut farmern 14 — Min fina läsare väntar, stt jag skall törklara detta besynnerliga uttryck. Det som i provinsspråket allas att lura ut är också en konst, så god söm en ann — män, som NHafva