Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 1

stt afslag; i korthet sade ban henne helt öppenhjertigt att det gjorde honom ett stor: söje att kunna skaffa henne roligt, äfven om let skedde på hans egen bekostnad: men utt han i alla fall ej skulle upphöra att noppas, ända tills hon tasit hans anbud i slvarligt öfvervägande; då detta var gjordt ch havs öde oäterkalleligt efgjordt, sade van, skulle hon finna, att han var för mycet en gentleman för att ej respektera ett runtimmers vilja; när det slutliga, afgöande nej var utteladt skulle han bara lemna armen, då han ej knnde qvarstanna der och sa dess förnämsta behag gifvet ät en annan. Här fångade han heon: på den godlynia sidan, och hon svarade: Nå, jag är icke en annans ännu.? Hos sade lör sig sjelf: tDen stackars karlen tycks vara lycklig här med sin trädgård och sin iker på två tunnland och sina experimener, hvarför skulle jag skrämma bort den oken innan det behöls! Sålunda uppsköt hon sitt afgörande nej, och han fortlor an ;gna henne sin hyllning och hon att skratta jeråt. Det måste likväl medgifvas, att hon börade emellanåt känna en skalkaktig för skräckelse för denne man. En qvinna vet if eriarenhet, att det är hennes öde att ej å göra hvad hon vill och att göra just vad hon helst ville slippa, samt att of.a, :hurna skenbart fri, vara fjettrad af osynliga spindelväfvar och drifven i någon ovälkommen vrå med slag af fjädervippan. Eno dag hade fruarne Hathorn och Mayfield stått och sett ut genom salsfönstret i trädgården, peh der NA de mr Casezower, som rusade omkring bland blomsterrabatterna med sin hatt i banden. tHvad är det pu han för efter? sade mre Mayfield föraktligt.