Aftonbladet – 9 januari 1866, sida 3

at tm eer v akiaer at DA Arka RR b NAE vid förblef det flera århundraden igenom. Ännu i 1734 års svenska lag, vid uppräknandet af dem. hvilka såsom omyndiga skulle änses, ställdes jungfrur uttryckligen jemte öfvermagar? och vanvettige, således jemförliga med dessa i afseende p sjelfbestämmande viljefrihet. Andtligen i våra dagar har den rättvisa skett qvinnan, att hon erhållit lika arfsrätt och lika giftorättsdel med mannen, och att ogift qvinna vid 25 års ålder blifvit förklarad Mynlig. Och än mer: det har blifvit enka, frånskild hustru och ogift myndig qvinna tillåtet, att idka hvad handtverk som helst och i öppen salubod all slags minuthandel, äfvensom att få sköta en och annan lägre tjenstbefattning. v : Såsom nämndt är: det hari sanning gått långsamt, och ändå ofullkomligt, med erkännandet af qvinnans rätt i det svenska samfundet. Hon har väl, sent omsider, fått full arfsrätt till egendomen i den dödes bo; men — hur är det med hennes rätt till de dee förmåner, till samI hällets bildningsoch förädlingsanstalter, hvilka för mankönets ungdom äro så mångfaldiga och I fullständiga? Den ogifta qvinnan har, sent omsider, fått rätt Jatt vid viss ålder vara myndig, men har staten. Id. v. 8. männen, som i staten ensamt innehafva I makten, väl också träffat mått och steg för att göra henne skicklig till denna frihet, att förbeI reda, undervisa och dana henne till sjelfständig verksamhet, att bibringa henne de insigter, som fordras för att, till båthad för henne sjelf och det hela, kunna utöfva de borgerliga näringsrät I tigheter, hvarmed hon begåfvats: att, med ett ord, göra henne :gagnelig och tillräknelig i den nya verksamhetskrets, i hvilken hon har att täfla med mannen, som der inträder sedan han i offentliga, kostnadsfria eller mycket billiga anstalter förvärfvat sig kunskaper och färdigheter. Skulle man möjligen icke här kunna anmärka, att staten har begått hvad som itankeläran plä: benämnas posterius prius: detsom borde hafva kommit efter, har kommit förut. Men när nu så en gång har skett, fåtom 0ss icke blott hoppas, låtom oss ock arbeta derpå, att det, som borde hafva gått förut, dock omsider skall komma och icke uteblifva, så att genom statens rättvisa försorg äfven qvinnan, medelst småningon: vunnen offentlig delaktighet i undervisning ock bildning, skall göras skicklig att kunna bereda sig sin egen lott på jorden. Med höga anlag är hon ju begåfvad, hon lika mycket som mannen. Och hon är i sanning alldeles för god att vara Blow en overksam prydnad i mannens hus, et sysslolöst och endast af andras mödor njutande väsende, eller en förr eller sednare förskjuter rodocka och leksak, eller ett stackars försörjningsoch nådehjon, eller, å andra sidan, en med hvar dagslifvets obeqvämligare och mindre lönande RR ANNE öfverhopad, för sitt knappa bröd tungt säpande lastdragerska. När qvinnan blir — hvad naturen ämnat henne till — maka och moder, hvilken vigtig, hvil ken helig del af samfundsarbetet tillhör ej ne? Enligt den heliga urkundens ord blef hon ska pad mannen till en hjelp: de skola med ömsesidig huldhet uppfostra, förbättra och lycklig göra hvarandra. Familjen blir då qvinnans verld. Ur hennes bröst suger tramtiden sin kratt och sitt skaplynne; det kommande slägtet vägleder hon vid sin hand! — Blir hon åter icke gift och omkring 100,000 svenska qvifinor kunna icke blifva det, enär det till dem icke finnes et motsvarande antal männer —; hvarföre utestänge henne från de lifvets banor, der också hon kan blitva dughg, eller från de banor, der just hon kan blifva det — der hon genom sin känslofull het och mildhet, sin tålighet, sitt ordningssinne och sin ihärdighet kan blifva en mycket lyckliz arbetarinna? Att samhället på sin ena hälft påkostar så mycket, och på den andra hälften jen förelsevis så litet — männe det icke är en orätt visa? Man talar så mycket om de privilegierade stånden : månne det icke är tid att också talv något om det privilegierade könet? Att staten redan har gjort något för qvinnans undervisning, är mig icke obekant, och jag skal: här högaktningsfullt omnämna det. Foikskolan. för hvars förbättrande de båda statsmakterna täfla med hvarandra i högsint nitälskan, star öppen äfven för flickor. För de unga qvintior, som vilja egna sig ät folkskole-lärarinnans kall. har staten stiftat ett par seminarier med fri undervisning, och derjemte anslagit stipendier medeltösa och för dir utmärkta lärjungar derstä des. At dem, som vilja egna sig åt ett högre undervisningskall, har staten beredt fri undervis ning i semmariet för bildände af lärarinnor, öcl: har jemte denna anstalt grandlagt en normal skola för flickor. Ät dem, som vilja egna sig är Musikaliska studier, är fri undervisning beviljac vid Musikaliska akådemien, jemte rättighet at: söka orgelnistplatser. En särskild s.k. mönsterfolkskola här i hufvudstaden har blifvit bildad med anslag af ållmänna medel. j Och härmed slutar, om jag icke misstager mig. förteckningen på de anstalter, som staten be römligen öppnat för qvinnors undervisning, och bland hvilka seminariet för bildånde af lärarin nor med särskild glädje och tacksamhet må utmärkas, såsom innebärande i sig ett rikt löfte om kommande stiftelser, som ur dess grund skola uppspira.. Men om vi jemföra denna förteckning med Törteckningen på de talrika, i vetändets ock den praktiska verksamhetens ålla riktningar och grader för gossar och ynglingar inrättade offentliga läroanstalter — alla dessa lägre och högre elementarläroverk för allmän bildning, alla desse skolor och instituter för landtoch bergsbruk för slöjd och skogsväsende, för navigation, skeppsbyggeri och krigsbildning, för medicin, kirurg: och farmaci m. m., samt de universella högsko lorna ; så faller det bjert i ögat att det s. k. starkare könet, enligt forntida rättsbegrepp, ta git för sig och ännu i våra dagar eger vida mei än brorslotten. i samhällets undervisningsförmåner, Genom detta qvinnokönets försummande, hvilken förbundsmakt (den trognaste och starkaste af alla makter) till skapande af sedlig för ädling och huslig välsignelse, hvilket kapital a arbetsk: after (de flitigaste och mest uthållande af alla) till lifvad verksamhet och förkofran 1så många riktningar, hafva icke på samma gång blifvit förbisedda och försummade! Vi komma nu till en vigtig fråga: behöfves det verkligen, öfver folkskolans stadium, andra undervisningsanstalter för flickor än de, som re: dan förefinnas, och som äro verk af enskild företagsamhet och tillfälliga utkomstförsök, och ställda utom all offentlig kontroll? Om än i några orter några mer eller mindre goda skolor redar finnas, så är dock lika visst, att på andra och kanske på de flesta ställen de uppväxande qvinnorna icke hafva tillräckligt, om ens något till fälle att erhållå den elementarbildning, som de rag kallelse kräfver; och i vissa orter äro dessutom de goda skolor, som der tillsvidare finnas, alldeles för dyradtör medelklassens döttrar. Många af dessa,skolor äro ock i hänsyn till lokal, un dervisningsapparat och åskådningsmateriel myc: ket illa beskaflade och försedda. Man har vidare emot flera af. de moderna 8. k. flickpensionerna hört den anmärkning framställas, att hos dem icke lefver den anda af redbarhet och allvar, de stränga och friska begrepp om qvinlig pligt och huslig dygd, den ömma om sorg om utvecklandet och stärkandet af på en gång själens, hjertats och kroppens krafter, hvilket allt, jemte först och främst och först och sist lefvande gudsfruktan, erfordras för att kunna öra den unga qvinnan vuxen de arbeten och fliggundrn, som en gång ilitvets skola böra blitva hennes pröfning och belöning, hennes lycka och ära. Man har sagt, att tiden bildar ogh förbildar oss alla. Ja, vi lida tvifyelsutan alla, både män och qvinnor, af en i många hänseenden förvänd ivilisations fel och yppiga olater. Emellertid. ET Pr LER.