Bry er icke om hur jag ser ut?; fläm tade Robert. : Och bry du dig icke heller om hvad ja; sade. Robert, du har nu gjort mig lyckli are än jag varit någongång på de här tjugi ren.? Det gläder mig?, stammade Robert Jag skall se till det här, om ni har någo annat att göra. Han behöfde få vara ensam; Tack, Robert; jag ville just gå ned :i byn; men håll bara modet uppe, min gosse Hon är den vackraste qvinna, jag vet, mec det bästa hjerta jag någonsin sett, och jag är äldre än du: och du ser det värsta hos henne första dagen; hennes goda. sida når du aldrig. bottnen på, det är just motsatsen till hvad det är med. de slipade. Seså, seså! Jag skall ej säga något mer. Adjö med dig!? Och bort gick den gamle, strå: lande af förnöjelse. Var lycklig! suckade Robert, nästan med en snyftning; jag är glad, att:det fions någon, som är lycklig.? Och han satte sig ned, kall som en sten, på sin fars plats. Efter en stund steg han upp och gick likgiltigt och nästan omedvetet om kring, tills hans fötter slutligen buro honom af gammal vana in i hans fars kök. Vid inträdet skakades hela hans kropp af en plötlig domning, ty han fann Rachel der, som band ihop sitt bylte till en resa. Hon hade hört hans steg och hennes ansigte var bortvändt från dörren; men nära intill henne befann sig en liten rund, gammalmodig spegel, och vid en blick i denna, såg Robert att tårar förstulet rullade öfver hennes kind. Iv. . Gamle Hathorn vandrade af ned till byn med sin ekkäpp, lycklig och belåten, men dock litet förbryllad. För blott två timmar sedan hade Robert sagt honom, att han älskade Rachel öch begärt hans till stånd att gifta sig med henne, och: till svar på hans vredgade eller rättare häftiga och våldsamma nekande hade han sagt honom; att