för att omintetgöra hans frieri till mrs Mayfield, och när han nu fick korgen, tillskref han detta, i trots af Rose Mayfields nekande, någon hemlig upptäckt från Rachels sida, och ett ursinnigt begär att hämnas på henne bemäktigade sig honom. Och tyvärr hade ej denna impuls tid att svalna, som den goda. Då han gick till stallet, ville olyckan, att han skulle möta Robert Hathorn. Vid åsynen af honom, handlade vår hedersman efter sin ingifvelse. Robert, som hastigt kom ifrån sin far med rynkade ögonbryn och blossande ansigte, ville gå förbi Hickman med den vanliga helsningen, men denne ville ej släppa honom så lätt. dJaså, ni har min gamla käresta qvar här ännu, mr Robert?X 4Er gamla kärestat Icke som jag vet. Kors, Rachel Wr:ght, vet jag. Rachel Wright, er käresta? Ja visst! Och en ganska treflig flicka till på köpet, tills vi blefvo osams: Hon gaf mig en tydlig vink just nyss, men jag har nu ett bättre mål. Ni kan väl icke händelsevis låna mig en sporre, mr Robert? Min har gått sönder, Nej. Näå, lika godt; god morgon, god morgon!? Hickmans blickar och föraktliga ton hade mångdubblat de få ord, med hvilka han gifvit Robert ett så försåtligt hugg, och detta, tillika, med. hans rykte för att vara en lättsinnig flickjägare, hade bokstafligen svärtat Rachel i Roberts ögon. Då detta väl var gjordt, gick giftblandaren bort och fnittrade belåtet för sig sjelf dervid. Robert Hathorn stod blek som döden och såg efter honom. På denna förstening följde en känsla af svindel, vanmakt och förtviflan, och Robert satte sig ned på stången till en tom kärra och stirrade med ovänliga ögon på marken vid sina fötter. Hans känslor voro outsägligt bittra. Hvar skulle han kunna hoppas att finna en qvinna, som