Aftonbladet – 8 januari 1866, sida 3

ro TT lugn under goda lagar? genom motarbetande af okunnighet och banditväsende? geil-nom upphäfvande af undantagslagar och åg I knektvälde? Åh nej, åh nej. slikt befatiar sig icke diplomatiken med. Den intervenerar och pscifieerar blott för att — Pskydda tronen?. Hvad det ändå är lyckligt för en kung att ha skyddsmakter att tillgå! När -I han regerat så mycket tygen hålla, och det icke vill bära sig längre, åkallar han bara pb skyddsmakterna, och dessa leverera genast nya ?tyg?, derest anspråken icke äro allt för stora. I sådant fall händer det att de säga nej, såsom detta samma Greklands historia visar. Der fanns nemlicen en gång :Jen kung, som hette Otto. Äfven han regerade så länge tygen höllo, och när det icke ville bära sig längre, anropade han skyddsmakterna och de kommo. Hvad fordren I för att hälla er i skinnet? frågade .) de hans folk; och folket svarade: coton, soie, fil et laine7) (bomull, siden, garn och ylle). De ä för mycke, tyckte skyddsmakterna och ställde sakerna till rästa på annat sätt så godt sig för tillfället göra lät. ) Så gick det ytterligare en tid, men när det åter höll på att gå omkull, tillkallades maukterna ånyo, och ånyo framställde de sin förra fråga. Och grekerna svarade: coton 1 filt )? Nå, se det är räsonabelt, mente skyddsmakterna; och de gingo in på denna : fordran, och ide lyckönskade hvarandra inbördes och. prisade sin diplomatiska vishet, som lyckats nedpruta grekernas fordringar till hälften. Sädana ungefär äro alla de segrar, som diplomatiken vunnit under det sista halfva århundradet, sådana de rättelser hon lyckats åvägabringa i förhållandena mellan regenter och folk. E:tersom jag kom att nämna rättelser, så vill jag här ioflicka en liten parentes. Veten I, bulda läsarinnor, hvad som är det sväraste att skrifva i en tidning? Klart är att anlag och fallenheter kunna vara olika, men jag menar nu i allmänhet. Jo, ser ni, at skrifva artikler, det är en emal sak; svårare är att skr:fva en väl turnerad ?notis?, men änppu svärare att skri va en rättelse?. Svårast ef allt är naturligtvis att Iskrifva om jullitteratur?, men derom vill Jag nu icke tala, eftersom det lyckligt vis kommer så sällan pö. När jeg säller svår gheten att skrifva en rättelse så der högt, så talar jag icke om. en vanlig liten anspråkslös, naken och mager petiträttelse, utan om en rättelse, som kommer klifvande och pustande och armbågande sig fram i stor korpusdrägt. Om man t. ex. råkat oriktigt uppgifva att en person har dött — och sådaut kan bända — så gär det icke an att rätta denna uppgift så här: ?I u:r 00... står att hr N. N. är död läs: lefver?, — nej, då måste den bästa pennan tram för att turnera rättelsen, och skulle det bära så illa till, att den bästa pennan icke finnes tillhands, så kan turneringen bli sådan som jag har sett en nu i veckan, nemligen ordagrannt så här: ?Vi uppfylla en ör oss sjelfva sorglig pligt, då vi härmed förklara, att vår uppgift om (hr N. N:s) död saknar grund.? Första tanken hos en läsande, som ej känner svårigheterna vid att stilisera en rättel e, måste här naturligen blidenna: hvad i all verlden kan den stackars unge mannen ha gjort tidningen för ondt, eftersom hon förföljer honom med ett så ablidkeligt hat? Och är den läsande så vidtberest, att han besökt. en viss kyrkogård i Tyskland, så skall den nyss anförda strofen kanske påminna honom om en en inskrift, eom står att läsa på en grafsten derstädes: Wanårer, hier liegen meine Beine, Ich wolte es wären deine. Slut på parentesen. . Hvad var det nu vi talade om? Jo, vi voro inne på politiken. Kejsar Napoleon vill inbilla verlden, att det tusenåriga riket redan börjat. Det är ett djerf: försök just i det ögonblick, då det gamla Europa häller på att skiljas hädan, med allt hvad som hittills konstituerat det: sin gamla jemnvigt, sin gamla rätt, sioa gamla traktater, sina ider och minnen, siva bruk och vanor, sina stats:-än och publicister: då en ny tid häller på stt arbeta sig fram med manliga och sublima ansträngningar, som äro mera än ett hopp, mindre ån en seger; då med ett ord dep afgörande striden mellan det gamla och det nya rycker allt närmare. Då är det lugnt att redan ha vunnit ett godt fotfäste. Det är pressen, som förkunnat den nya tidens läror — palitisk, reliciös, ekonomisk, internationel frihet — och som förberedt dess stundande seger. Deraf detta glödande hat hos det förderfvade gamla emot pressen, ett hat, som äiven uttalas i jämmerliga klagovisor af bastarder inom presgens eget sköte. Men vanmäktiga äro ulla försök att qväfva tanken och hans yttrivgar. Magna est veritas et prevalebit. Det är väl att papperet häller på att taga slut, så att jag för ögonblicket icke längre kan fortsätta detta outtömliga ämne. Jag har nätt och jemnt plats iör ett kort påpekande af några nya märkliga fenomener hos vär polis. De män, som för närvarand stå i spetsen för denna institution, äro både bumane och kunnige mön. Och dock ha de gjort sig skyldiga till den förhatliga åtgärden af onödiga preventiva häktningar, som af rädhusrätten blifvit upphäfda. Ligger ej häruti ett nytt bevis på, att sjelfva instituionen innehåller något med vär samhällsutveckling och vårt rättsmedvetande olförenligt, någonting beslägtadt med den sida nos den franska Pancien regime, som förinledde den berömde franske kansleren till let bekanta yttrandet: ?Det första jag zjorde, om jag blef beskyld för att ha stulit Nötre-Dame-tornet, vore att söka rädda mig sevom flykten.? ) ?QuOthon soit philhellene (att Otto är grekernas vän). ) Qu Othon file (Att Otto drar så långt vägen räcker). Från landsbygden, om franska traktaten. Hr Redaktör! I dessa dagar skrifves och talas så mycket ör och mot den franska traktaten, att den, scm a a Aa