Aftonbladet – 8 januari 1866, sida 2

pan, mötte hon Hickman; denne hade under tystnad betraktat det sorgliga uppträdet; han hade nu tårar i ögonen och närmande sig henne, hviskade han! Rachel, var icke ledsen — jag skall icke öfvergifva dig nu.? I förstugan ett ögonblick derefter mötte hon Robert Hathorn; han sade till henne: Rachel, er farfar anförtrodde er åt mig.? När Hickman sade detta till benne, vände Rachel sig om och såg på honom. När Robert sade detta till henne, sänkte hon sina ögon och vände dem bort ifrån honom. HL. Den stackars slagne soldaten låg många timmar emellan lit och död. Straxt före soluppgången, öppnade Rachel, som vakat ötver honom hela natten och ofta fuktat hans tinningar med åttika, fönstret; och då morgonluften inträngde i rummet, märktes en gynnsam förändring hos den sjuke — en svag färgskiftning smög sig öfver hans bleka kinder, han tycktes draga ett djupare. andetag och hans hjerta klappade mera märkhart. Rachel föll på sina knän och bad för honom, och sedan bad hon honom att icke gå bort och lemna henne ensam. Solen hade varit uppe ungefar en timma och föll strålande klar in i det hvitlimmade rummet, (ty det vette åt öster), och korpral Patricks läppar rörde sig, men utan att frambringa ett ljud. Rachel bad åter för honom med brinnande andakt. Omkring klockan nio rörde sig åter hans läppar och denna gång talade han : ?Slut lederna, höger om !? Nästa ögonblick syntes en ljusstrå!e i hans öga. Hans blickar hvilade på Rachel, han smålog svagt men belåtet, tillslöt derpå sina ögun uch inslumrade.