i något afseende stå tillbaka för den utlländska? Denna krönika är menad att bli ett lätt uppkok på de sista dagarnes företeelser, — Jen följetong, som utan åtagande att öfverI flöda af snille, satir, qvickhet och humor, helt enkelt ämnar ta dsgen som den kommer och sakerna som de falla sig. M-n kan tycka det vara alldeles tillräckligt att läsa desamma nyheterna en gång i I hverje tidning, i fall man icke, jemte Aftonbladet, äfven studerar Dagbladet, PostTtidmngen, Dagens Nyheter och de särskilda upplagorna ef Dagligt Aliehanda, hvilket verkligen är mer än nog; men för det första, huru många äro väl de, som, utan att vara piskade dertill, göra sig den mödan att läsa alla dessa tidningar? och sedan, om någon läser dem alla, hur läser han dem? Uppmärksamme Och sämvetsgranne läsare, lägg handen på hjertat och svara mig uppriktigt: utom utnämningarne, afbehålning af allt hvad ni genom tidningarne under veckans lopp inhemtat, och hvilka filosofiska och moraliska slutsatser har ii dragit deraf? EN : Historien undervisar genom exempel, står der på förskriften, och hvarje tidningsnotis är ett stycke historia, hvilken, såsom sådan, aldrig nog ofta kan upprepas. Landssekter Treffenbergs buse, den der gamle Vestgöten, som fästade vår uppmärksamhet på nyttan af inpräglingar, var en djuptänkt man, hvilken kände sitt folk och visste hur lätt detsamma distraheras under sina mångahanda omsorger. En liten rekapitulation sf dagens händelser och företeelser är således af nöden, om vi skola hemta någon frukt af de lärdomar händelserna gifva. Men om krönikeskrifvaren under fullgörandet af sitt värf mest kommer att sysselsätta sig med hvad man kan anse för obetydligheter, så blir det icke hans utan händelsernas fel, synmerligast då, såsom ofta händer, dessa understå sig att alldeles icke bända. -För öfrigt vore det orimligt att begära, att hvarje vecka skulle bringa oss nyheten om en författningsreform med deraf föranledda reflexioner?. Jag kastar mig in i mitt ämne. — Hvad sägs om väderleken? — Åh, den är förskräcklig, isynnerhet för landtmannen. — Ni tänker då icke på våra arma spektakelbesökande? -— Som ha att välja mellan tre nyårspjeser, Quentin Durward, och Den sköna Helena för fyrtioåttonde eller femtionde gängen, nej; men dessa arma landtmän... — Atminstone måtte sörmlänningarne vid det här laget fått tillräckligt med vatten för sina qvarnverk. — Men från andra orter låter det illa, och få vi icke jernvägen genom Carlstad, så... — Ah, min herre är hemma i Carlstad! Det är elt par charmanta ritningar fill kyrka och skolhus hr Sundius uppgjort åt herrarna. — Åhja, nog trör jag de skola komma att ta sig bra ut i utförendet, och äro vi blott-så lyckliga att få jernvägen dragen genom Carlstad, så torde det sedan bli tillfälle att äfven tåga i närmare betraktande det förslag till ny gatureglering, ceom kapten Cronstrand framlagt för oss. — Ett gaturegleringsförslag af kapten Cronstrand? Då förmodar jag att det påminner om Trollflöjten med sina egyptiska pyramider och sfinxer. — Nej, snarare om Don Juan, i ihy att det framställer det nya Carlstad fullkomligt i stilen af en gammal spansk stad med sina polatser och pelargångar. Tänk sig, min erre, Toledogatan i Madrid, eller någon . af gatorna i Sevilla eller Salamanca, med några af våra hederliga fryksdålingar till staffage! — Byggnadskonsten, den allvarsämmaste af ulla konster, lånar sig sålunda, äfven den, till snillets lek. — Men till en lek, som denna gången kan bli allvar, om bara jernvägen.. — Vi skola höra hvac brukspaironen säger. — Det var inte värdt; han ä: från bergslagen och förfäktar dess intresse. — Aha, bergslzgen har ock ett intresse dervidlåg, : bergslegen vill också uppföra spanska slott; låt oss då byta om samtalsämne; Hr brukspatron var i nyårsottan? — Det var klart. — Ja, icke sannt, hulvudstadens kyrkor taga sig präktigt ut i gasbelysning? — Öfvermåttan; men varmt vår det, och en förfärlig trängsel. Jag hade så när aldrig sluppit in. — Det är förmodligen för att redan vid ingången till ten:plet gifva församlingen en liten påminnelse derom attden vägen ör smal och den porten trång som leder till lifvet?, som hufvuddörrerne till kyrkoria här i allmänhet hällas stävgda och inträde blott lemnas genom de små dörrarne på sidorna. Öch när man. väl klämt sig in, och knvffat, skuffat, armbågat sig fram genom den på allt gångår böljande, svetidrypande, pustande, fläm tande och stönande massan, till ett hörn, der man i stillhet ämnar afvakta prestens uppträdande, uppstå nya strider, skuffningar och trampningar, med thy åtföljande skrik och knappt återhållna svordomar vid bänkarnes öppnande, och hvilket oväsen fortfar under en god del af predikan. Djup och innerlig skall den andakt vara som ej inner sig ohjelpligt störd af dylika uppträden; denna ifriga kyrksamhet, som trotsar trängsel, trampningar, kramningar och dåndimpar, torde då utgöra ett glädjande bevis på den stockholmska befolkningens varma religiositet, fastdess yttringar snarare gifva en föreställning om hvad man vanligen kallar ?folklif? än om andligt lif. Medan det sålunda är på bästa sätt bestäldt med själavården i hufvudstaden, der man en af helgdagarne hade tillfälle attafhöra icke mindre än fyra predikningar i en kyrka, synes det stå rätt illa till dermed i den goda staden Norrköping, att döma efter den psalmvers, med hvars afsjungande doktor Rundgren afslöt sin annandagspredikan, och hvilken lydde derpå, att ?Jernsalem är öde, Dess tempel fallit ner, Dess prester äro döde, Dess spira är ej mer? Detta låter ju för bedröfligt? Man ville alt börja med i hr doktoins med den anförda psalmversen afslutade predikan, hvilken hade till ämne ?menniskors vishet och skedstagancena och dödsfallen, hvad är er, Guds galenskap?; finna en hänsyftning på ran nvaea fövhit hagilntarnn sornEA cn tå finRRKOL