Aftonbladet – 5 januari 1866, sida 2

De spelade likaledes såatt alla, som hörde dem, unga och gamla, blefvo lifvade och lätta om hjertat, hvilket är en artistisk effekt af högsta ordningen, när den uppnås, och som a drig uppnås af den sentimentale, långsläpige salongsviolinisten. Som sepelmännen voro lifvade, blefvo de dansande lifvade; och då de dansande voro muntra, sade spelmännen för sig sjelfva: cAha, vi ha då anslagit den rätta strängen! och blefvo ännu -muntrare; och sålunda flögo skämtets, skrattets: och musikens elektriska gnistor fram ochtillbaka i beständig vexelverkan. Dansen, I söner och döttrar af mödan! Ingen hade någonsin bättre rätt ett dansa, än I, denna. solbelysta, klara Septemberafton. Det var ni, som mödosamt plöjde den styfva marken; det var ni, som jemnade den höga, obeqväma fåran och med siadig hand utsädde kornen, I, som ären qvinnor, böjden er rygg, borrade mödosamt hål i marken och nedlade ut: sädet, och denna sista månad hafven I alla SM er och med svettig panna skurit och inbergat den gröda, eom sprungit upp från det utsäde, I. planterat... Dansen! ty dessa guldgula stackar, arbetets segertecken, säga ätt I bafven rättighet dertill; dessa lador, färdiga att brista af sin gyllene skörd, säga att I bafven rätt dertill. -Skördetiden kommer blött en gång omåret. Dansen, I möJans söner och döttrar! Fröjden eder öfver dert verk, len med: det leende året och i lenna glada stund, 0 upphören;-I arma sjäar, att afundas de rika och förväma ! Tron nig, de äro aldrig, i någon stund af deras if, så gläda,; som I ären nu. Huru konde le väl vara det? För dem är dansen ett rötteamt arbete, en hvardagssyssla — intan sällsynthet, i fest; afundens demt cke — Gud är rättvis och delar keNorme