Aftonbladet – 5 januari 1866, sida 2

efter bokstafven; men det står hvarken i. min eller någon annan menniskas förmåga att återgifva Il. Maötros sätt att sjunga. Huru han drog ut de kortastafvelserna och ekyndade sig öfver de långa — hans allvarsamma ansigte, ända tills han väl kom till sitt skratt — och då-— den ofantliga mun, som plötsligen flög upp påvid gafvel och det jovialiska skratt, som -skallande frambröt emellan två undeftänder, liknande hvita dominobrickor, och, utom allt detta, hans oammaldags känslosamma landtliga aplomb och de obeskrifliga drillar och strupljud, hvarmed han utsmyckade den obetydliga melodien, allt detta trotsar hvarje skildring, Under sången visade sig vid grinden en viss Robert Monday och hans son, ryktbara byspelmän, som genom instinkt vädrade xalaser på långt håll, hvardera med en grön oåbe i handen. Ett rop af välkomnande röjd helsade dem; de sattes i ett hörn, väl örsedda med kött och öl, och snart var det stora bordet inburet, marken afröjd, sällkapet -sammanvparedt och fiolerna i fuli stämning. å v Hrr Munday gjorde några förberedande öpningar och slag, liksom hökar ovissa.om var de skulle slå ned, och derpå störtade le: sig pilsnabbt, som nämnde fågel, på en sång in uti ?Midsommarpolskan, Deras spel var sträft och opoleradt och nade ett visst slägttycke med plöjning, men let var sannt; rent och lifligtz.tonerna i leras arpeggio kommo framsprittande som le stjernlika gnistorna i ett fyrverkeri. Dessntom spelade htr Munday i takt med åde hufvud och fötter och så att det känles i både hufvud och fötter, hvilket är just vad våra sentimentala violinister aldrig öra, antingen de gnida själen ur en vals; n polkt uller en rett. ;